Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
slöats i den allmänna stanken, så att vi inte längre
förmå urskilja hvem som luktar mer eller mindre. Men
naturligtvis är det dock endast tills vidare uträkningen
slår in; än så länge talar ingen eller nästan ingen om
detta, liksom man inte talar om rep i hängd mans hus.
Men alla eller nästan alla känna vi, fast naturligtvis
utan att klargöra det för oss, att just här i afslutningen
på Uppståndelse har Tolstojs religion gjort en
ohjälplig bankrutt, att någonting brustit för honom, svikit
och hämnats på honom så, att intet mera kan utplåna
det. Om Tolstoj varit klokare och framför allt
följdriktigare i utöfningen af sitt predikokall, skulle han ha
bränt Uppståndelse, emedan den trots sin religiösa
osannfärdighet dock är för konstnärligt sann, alltför mycket
blottar hans eget själstillstånd, som liknar lugn men ett
lugn ohyggligare än någon förtviflan, lugnet hos den,
som likt Nechljudov »stilla afsomnar» af hopplöshet.
Ja i detta straffångarnas oförgätliga hånskratt åt
evangelium höra vi den store hedningen fader Jeroschkas
triumferande hånlöje öfver den kristne munken Akim,
som likt en vampyr sugit det lefvande blodet ur
honom men ändå inte left upp utan förblifvit kall,
blodlös, liflös. Munken försöker och försöker att uppstå,
men det går inte — han endast drar löje öfver sig.
Tolstoj tror inte på Gud, han tror inte på Guds
Son, han tror inte på Kristus, världens Frälsare, han
tror inte ens på »den visaste och rättfärdigaste af
människor, människan Jesus» — han tror inte på något.
Tolstoj ville skilja moralen från religionen; men då han
afslet det lefvande bandet emellan dem, då föll såväl
moral som religion till stoft i hans hand — och af
kristendomen blef ingenting kvar. Han är själf halft
medveten om detta, ehuru han ej har och troligen aldrig
får styrka nog att erkänna det för vare sig själf eller andra.
Endast en människa till i våra dagars Europa har
gjort sig skyldig till sådan gudsförsmädelse som Tolstoj
— det är Friedrich Nietzsche.
Tolstojs och Nietzsches religiösa öden frappera
både genom kontrasten och öfverensstämmelsen. Bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
