Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
se i Kristi lära en buddistisk nihilism, ett evigt nej utan
det eviga ja — köttets dödande utan uppståndelse,
lifvets förnekelse utan dess bejakande. Båda se endast
den förste, den korsfäste Kristus, utan den andre — han
som skall komma på kraftens högra sida. Nietzsche
förbannade, Tolstoj välsignade denne förste lidande
Kristus. Men bägges omedvetna väsen sträcker sig mot
den andra, ännu förborgade, dunkelhöljda
Kristusuppenbarelsen. I studien öfver Tolstojs konstnärsskap (andra
delen, IV) ha vi sett, att »endast genom det
gudomliga i det djuriska» (genom Guds kreaturs helighet,
uppnådd af fader Jeroschka) har hans omedvetna jag nått
fram till »det gudomliga i det mänskliga — genom
gudadjuret till gudamänniskan». Hans medvetande
förkastade djuret såsom antikrist. Han förstod endast
motsatsen mellan dessa två uppenbarelser, och liksom
Nietzsche förstod han icke, att motsägelserna kunna lösas
i en symbolisk förening. Äfven Nietzsches
medvetna väsen drogs till den andra Kristusuppenbarelsen,
som för honom framträdde som den hedniske guden
Dionysos eller antikrist. Nietzsche kallade sig »den
siste lärjungen af filosofen Dionysos». Men han
förstod icke eller ville kanske med flit inte se det
ängslande och gåtfulla sambandet mellan Dionysos, den
tragiska förtviflans gud, som för att stilla människornas
törst gaf dem sitt blod i form af vin — sambandet
mellan denne gud och Honom, som sade: »Jag är det
sanna vinträdet, och min fader är vingårdsmannen. Den
som törstar han komme till mig och dricke». Har
Nietzsche någon gång tänkt på legenden från kristendomens
första sekel, som förutsäger antikrists yttre likhet med
Kristus, en likhet, som skall utgöra hans förnämsta
medel att förvilla? Om han gjort det, så var detta
förvisso en af de »i afgrunden stupande» tankar, som
framkallade hans vansinne. I det begynnande
vansinnets profetiska yra kallade han sig själf icke blott
Dionysos’ siste lärjunge, hans präst och offer utan
äfven själfve den »korsfäste Dionysos» — der
gekreu-zigte Dionysos».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
