Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
måste ord, som den ena människan kan säga till den
andra. — Du har en sanning, jag en annan, låt oss
förena båda sanningarna, om inte i ord, i vårt
medvetande, så i våra konstnärliga skapelser, i våra profetiska
syner, sade Dostojevski till folket, det barmhärtigaste
ord, som den ena människan kan säga till den andra.
Tolstoj i sin kristendom »afföll», aflägsnade sig från
folket, och folket vände sig bort från honom.
Dostojevski utgick från folket och ingick åter eller måste
komma att ingå i det. För Tolstoj är folket
negationen af kulturen och kulturen negationen af folket; men
ingendera negationen är hel och fullständig. Tolstojs
kristendom är icke helt folklig och icke helt kulturell;
den är halffolklig, halfkulturell; den är och förblir
»högre medelklass» — d. v. s. något midt emellan,
kanske det »halfvaste» af allt halft. För Dostojevski är
kulturen en högsta bekräftelse, en utveckling, en
fulländning af det folkliga, folkets medvetande om en
kommande, öfvernationell, allmänmänsklig enhet.
Do-stojevskis religion liksom hvarje sann kristendom är en
ändens religion (ty endast i änden ligger det oändliga),
en yttersta negation af all »medelklass», alla mellanting.
Omedvetet hatar och fruktar Tolstoj historien, han
liksom känner, att han inte är den mäktig. Den
tol-stojska kristendomen är en flykt från mänsklighetens
alla historiska vägar till ett abstrakt, antihistoriskt gebit.
Det lefvande bandet mellan det förflutna och det
kommande, den lefvande kedjan af religiösa traditioner, det
»tåg af fackelbärare», hvilka från sekel till sekel, från
nation till nation öfverräcka den världshistoriska kristna
kulturens brinnande fackla — det spränger Tolstoj i
det nuvarandes, ensamt det nuvarandes namn — och
vi ha sett med hvilket brutalt våld. Han vill vara
ensam i världshistorien liksom i den ryska nationen och
den ryska kulturen. Världen har haft Sokrates,
Kon-fucius, Buddha, Kristus — nn har den också fått
Tolstoj. Men mellan honom och Kristus finnas inga
länkar — utom kanske en handfull engelska metodister
och amerikanska kväkare à la Simonson eller buddis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
