Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
länge den mänskliga kroppen och själen ännu lefva. Då
kärlek inte längre finns, så finns ännu otukt. Och
Tolstojs dygdigaste hjältar — Pierre Besuchov, älskare åt
sin hustru, världsdamen och skökan Helene, den
ångrande Nechljudov, Posdnischev — alla representera de
den lagliga, d. v. s. den mest motbjudande otukten. Ty
hvad är otukt? Det är könsligheten, som förjagats till
den mörkaste vrån af själ och kropp och som där
förruttnar; det är en låga, som man försöker men ej kan
släcka och som tynande sprider ett vidrigt os. Där
Dostojevski förnimmer vällukten af den renaste evangeliska
myrran, där känner Tolstoj det vidriga oset, där
Dostojevski ser något heligt, ser Tolstoj något vämjeligt;
där den förre efter att ändtligen ha besegrat alla
förförelser faller ned och tillbeder, där ser den andre
endast förförelser — och så är det alltid, öfverallt.
Här ett sista exempel. »Aljoscha», säger
Dostojevski, »var af den beskaffenheten, att om han
oförmodadt blifvit ägare af ett helt kapital, skulle han ej
tvekat att skänka bort det vid första anmodan, för ett
välgörande ändamål eller kanske rent af åt en
påpasslig skälm. Han tycktes öfverhufvud ej ha begrepp om
penningens värde.» Då han händelsevis hade pengar,
visste han endera icke »hvad han skulle göra med dem,
eller också slösade han genast bort dem — på ett
ögonblick voro de försvunna. Peter Alexandrovitsch Mjusov,
en i fråga om pengar och borgerliga hedersbegrepp
mycket nogräknad man, yttrade en gång, då han närmare
lärt känna Aljoscha, följande sanningsord om honom:
Han är kanske den enda människa i världen, som, om
han ställdes ensam och utan pengar på torget i en
främmande världsstad, ändå inte skulle omkomma af
hunger och köld. Långt därifrån — folk skulle
genast ge honom föda och förskaffa honom hans
uppehälle, eller också skulle han ögonblickligt göra det själf,
och detta skulle inte kosta honom någon möda eller
någon förödmjukelse, och de som toge honom om
hand skulle inte känna det som en börda utan kanske
tvärtom som en glädje».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
