Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
lighet; men — ’på den höjden har jag stått’!» Och i
själfva utförandets ögonblick, då den andre redan
siktade på oblaten, »måste nödvändigt båda», slutar
Dostojevski — offret liksom frestaren •— »ha erfarit ett
slags helvetisk vällust öfver den egna undergången, en
besinningslös drift att luta sig öfver afgrunden och
blicka ned i den, en rusig hänförelse öfver den egna
djärfheten».
Detta är det puschkinska:
I stridstumultet är berusning,
i afgrundsdjupens döfva susning.
Allt, allt med hot och fara i
för mänskan evigt skall förbli
en lockelse med mystisk makt.
Ja förvisso, detta hör oss till, är det ryska, alltför
ryska — kanske för inga så hemlighetsfullt tjusande
som för oss.
Men, för öfrigt, samma drag förefinnes i större
eller mindre grad också hos andra nationer, inom alla
kulturer, alla religioner. »Människan älskar att skapa
och bygga vägar», säger Dostojevski i Anteckningar
från källarvåningen. — »Men hvarför älskar hon till
passion också förstörelse och kaos? Säg det! — Jag
är viss om att människan aldrig skall afstå från det
verkliga lidandet, d. v. s. från förstörelse och kaos.
Lidandet är ju enda grunden till medvetenhet.» Och
medvetandets, vetandets fröjd gör människan gudalik.
Kärleken till förstörelsen förefaller vanvettig; men i det
innersta af detta vanvett anar man möjligheten till en
ny visdom, ett nytt vetande: »äten af kunskapens träd,
så skolen I blifva såsom gudar». Människan erfar en
berusning vid branterna af de mörkaste afgrunder,
drages till dem, därför att hon längst ner i detta
mörker alltid skymtar ett nytt ljus, utgången till en annan
hälft af världen, en annan, undre himmel, som kanske
endast synes vara en annan och i själfva verket är
alltjämt samma himmel, blott annorlunda skådad. I
förstörelsens och kaos’ innersta djup döljer sig nyskapelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
