Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
harmoni, i hädelsens innersta djup en ny religion;
bakom den underjordiske titanens, den förmörkade ängelns
anlete — ljusbärarens, Lucifers anlete, den andre
gudens, som, återigen, kanske endast synes vara en annan
men i själfva verket är alltjämt samme gud, endast
annorlunda skådad. Och i sådant fall göres det onda
icke för det ondas skull utan för ett nytt, högre godt;
förnekelsen icke för förnekelsen utan för ett nytt högre
bejakande.
Gudar? Jag är icke gud,
men känner mig jämlik gudar —
säger Goethes Prometheus:
Jag består liksom de,
vi äro eviga alla.
Jag minns ej mitt ursprung,
att ända lyster mig ej,
och jag skönjer ej änden.
Så är jag då evig, ty jag är.
Här sitter jag, formar mänskor
mig till en afbild,
ett släkte af min art, i stånd
att lida och gråta,
att njuta och fröjdas
och ej akta på dig
liksom jag!
Detta är det högsta religiösa medvetandet,
sprunget ur »den rusiga hänförelse öfver den egna
djärfheten», hvarom Dostojevski talar med anledning af
musji-ken, som sköt på nattvardsoblaten; detta är den ena af
de två evigt stridande religiösa principerna — den
ti-taniska principen, motsatt den olympiska och på
samma gång orgiastisk, »dionysisk».
Men den ena principen kan inte tillintetgöra den
andra: hvad som synes vara hädelse blir om si utfördt
endast en omvänd form af den förnekade, motsatta
religionen; i den skenbara förnekelsen döljer sig en
be-jakelse. Allt eftersom den negativa polen förstärkes, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
