Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
i kvalfullt grubbel öfver det, han som å ena sidan
påstår, att »ryska folket uppgår helt i ortodoxien» —
och å den andra, att dessa två nationella typer,
frestaren och offret, som skända ortodoxiens heligaste, »ge
oss en bild af hela nationen». »Naturligtvis»,
fortsätter Dostojevski, »hade de icke en utformad dogmatisk
tro, ett klart medvetande om hvad de gjorde, men
liksom hos hela folket fanns det hos dem ett visst
hjärie-vetande om Kristus», ty »det är oändligt mycket-»,
tillfogar han, »som man kan veta omedvetet». Och i hvarje
fall hade själfva revolten, själfva frågan om hvem som
var i stånd till den största djärfheten inom båda
format sig »till en nästan medveten idé».
Men låt vara att Dostojevski öfverdrifver, låt vara
att allt detta är endast spår af det medeltida barbariet,
någonting liknande västerlandets häxsabbater och svarta
mässor; låt vara att allt detta endast är en grumlig
smutspöl i byvägens hjulfåror — speglar sig månne
inte i denna pöl en upp- och nedvänd bild af samma
stjärnhimmel, som speglar sig i det historiska nationella
lifvets hela ocean? Skulle inte den tyska historiens
tyvärr ännu oskrifna psykologi, särskildt de tre sista
århundradenas, ge rättighet att generalisera detta fall, till
det yttre obetydligt, till sin inre betydelse omätligt, just
så som Dostojevski gjorde eller var på väg att göra?
Se här hvad Korb, den österrikiske
ambassadsekreteraren, i sin Dagbok berättar om Peter den stores
märkliga »Narrsynod». Händelsen tilldrar sig i Moskva
1699 under den ohyggliga räfsten med streletserna, då
Peter enligt Puschkins uttryck »stod i blod till knäna»,
— »21 februari. — Den person, som spelade
patriarkens roll, jämte hela skaran af hans narr-präster invigde
högtidligt åt guden Bacchus ett palats, som tsaren byggt
och som vanligen kallas Leforts palats. Tåget, som
anordnats för ceremonien, utgick ur öfverste Limas hus.
Patriarken var iförd en prunkande skrud, som
kännetecknade öfversteprästerlig värdighet; hans mitra var
krönt med en Bacchus, som genom sin nakenhet väckte
älskogslustan; Amor och Venus prydde stafven för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
