Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
själf denna roman för sitt bästa verk — det, hvari hans
innersta väsen fylligast och klarast var uttryckt.
Tydligen ansåg han, att här det problem var löst, som
uppställts i Brott och Straff, att furst Mischkin utgjorde
det mest verksamma ryska motgift mot det
västeuropeiska giftet hos Raskolnikov och att tveklyfningens
sjukdom hos den tyske nihilisten, Napoleonshärmaren, var
helt öfvervunnen hos Idioten genom den ryska andens,
d. v. s. »ortodoxiens», orubbliga enhet. Detta är
delvis, men också endast delvis, sant. Om än furst
Mischkin aldrig uppnådde enheten, var han den dock i
själfva verket närmare än Raskolnikov, men icke därför att
han var mindre splittrad utan tvärtom — emedan
tve-klyfningen inom honom, fastän mera dold, var ännu
djupare än hos Raskolnikov. Endast genom fullständig
tveklyfning går vägen till enhet.
Tack vare en nästan underbar konstskicklighet hos
författaren och en synvilla hos läsaren framkallar för
öfrigt furst Mischkin, vid sitt första framträde, trots all
sin sjuklighet ett intryck af den högsta andliga hälsa,
harmoni, klarhet, nästan uppnådd enhet, något nästan
lika helt, »fullkomligt rundt» som Platon Karatajev.
Det förefaller, att inga lidelser och tvifvel kunna häfva
denna inre jämvikt hos honom. Till och med hans
sjukdom glömma vi, som om den vore en tillfällighet;
vi äro öfvertygade, att han skall tillfriskna alldeles, och
det halft löjliga, don-quijotska, som sjukdomen påtryckt
den »fattige riddaren», förlänar något än mera
fängslan-ge åt hans väsen, fullt af en så helig stillhet, en så
»helgad skönhet». Och länge, till och med ännu då
stormen, hvari han är dömd att förgås, redan brutit lös
omkring honom, kvarstår detta intiyck af stillhet och
klarhet; midt i de jordiska lidelsernas kaos är hans själ
alltjämt lika klar som det stycke himmel, hvilket stundom,
berätta iakttagarna, oföränderligt skiner mellan de sig
hopande molnen i själfva centrum af tyfonen. Nästan ända
till slutet af tragedien, till sista ögonblicket hoppas vi
alltjämt, att den »rene keruben» furst Mischkin skall gå
segrande ur striden med den »vällustiga insekten» Rogosjin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
