Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
som Raskolnikov skulle han kunna säga: »Ack om
ingen älskade mig och jag aldrig hade älskat någon, då
skulle detta aldrig ha händt». I sin orörliga
kontem-plation, sitt rena »icke-göra» marteras furst Mischkin
af samma förnimmelse af okroppslighet, lösgjordhet
från lifvet, samma yttersta ensamhet som Raskolnikov —
den vånda han lider skulle kunna kallas »det godas
onda».
Redan i Schweiz, alldeles i början af sitt
tillfrisknande, erfar han denna sällsamma, trånfulla vånda.
»Ibland vid middagstiden brukade jag klättra upp i
bergen och ställa mig ensam där uppe — furor rundt
omkring, stora, gamla, kådiga, skinande sol, blå himmel,
en hemsk stillhet. Då var det som om allt hade kallat
på en, och jag tyckte, att om jag hade gått rätt fram,
länge, länge, ända till den där linjen, där himmel och
jord mötas, så skulle där finnas lösningen på allt, och
jag skulle få se ett nytt lif.»
Och före själfva katastrofen, då han känner, att
sjukdomen kommer tillbaka, att han snart åter skall
vara »idiot» och — nu för alltid — gå bort från
människorna till sin hemska stillhet, erinrar han sig åter
denna mystiska trånad. »Då var han ännu så godt som
idiot, kunde inte ens tala riktigt och förstod ofta inte
hvad som sades till honom. — En vacker, solig dag
gick han upp i bergen och vandrade länge omkring,
rufvande öfver en tanke, som han omöjligt förmådde
ge form. Ofvan sig hade han den strålande himlen,
rundt om sig den klara, ändlösa horisonten. Han såg
och såg, och han våndades. Han kom nu ihåg, att
han hade sträckt ut armarna mot detta klara, ändlösa
blå och brustit i gråt. Det pinade honom, att han var
en främling bland allt detta. Hvad det var för en fest,
hvad det var för ett dagligt stort gästabud, som han
redan länge, ända sedan sin barndom, trått till och
som han var utestängd från l Hvar morgon uppgår
samma klara sol, hvar morgon skimrar regnbågen
öfver vattenfallet; hvar afton glöder det högsta snöfjället
där borta vid horisonten i purpurflammor; hvar liten
Tolstoj ock Dostojevski. II. 1’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
