Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Och vi se också hur de följas åt, tillsammans
förlora förståndet, smitta hvarandra med sitt
gemensamma vanvett; — hur dessa sammanvuxna tvillingar,
det brottsliga helgonet och den oskyldige mördaren,
den blodlöse och den blodbesudlade, renlifvesmannen,
som ryggar tillbaka för blodet, och vällustingen, som
går fram genom blod — hur de steg för steg
tillsammans skrida utför samma väg emot samma afgrund —
kaos. Och med en olidlig fasa, som tränger oss
genom märg och ben, skakar vårt medvetande i dess
innersta grund, känna vi, att det är så, att det måste
vara så, inte kunde vara annorlunda, att detta är
rättfärdigt och nödvändigt.
»Tiden gick, det begynte dagas. Med hög, gäll röst
utstötte Rogosjin då och då några osammanhängande ord.
Sedan började han skrika och skratta. Fursten sträckte
då ut sin darrande hand mot honom och berörde sakta
hans hufvud, hans hår, strök honom öfver hår och
kind — mera kunde han inte göra. Han själf började
på nytt darra, och på nytt var det, som om benen
plötsligt skurits af honom. En helt och hållet ny
förnimmelse fyllde hans hjärta med en oändlig ångest».
Är detta icke samma ångest, som han kände då
han uppe i bergen i middagstimmens »hemska stillhet >
sträckte ut armarna mot det ändlösa fjärran, mot den
yttersta horisonten, där »himmel och jord mötas» —
och brast i tårar?
»Emellertid ljusnade det alldeles. Slutligen lade
han sig ned på kudden, liksom helt vanmäktig och
uppgifven, och tryckte sin kind mot Rogosjins bleka
och orörliga ansikte. Tårarna droppade från hans ögon
ner på Rogosjins kinder, men kanske han redan då
inte kände sina egna tårar och inte visste af dem. —
Då flere timmar senare dörren bröts upp och
människor kommo in, funno de mördaren fullkomligt
medvetslös och i feber. Fursten satt orörlig bredvid
honom, och för hvar gång den sjuke bröt ut i skrik eller
började yra, skyndade han att med den darrande
handen stryka honom öfver hår och kinder, liksom för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
