Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
sig för dess gåtor i vansinnets mörker liksom Idioten;
han dräper inte heller sitt kött, begår inte själfmord
som Stavrogin; han säger inte som Versilov: »Jag kan
bekvämt känna två de mest motsatta känslor på en och
samma gång» — och han slår sig icke till ro därmed.
För Dimitri ligger det nämligen absolut ingenting
»bekvämt» i denna ohyggliga förmåga. Han säger inte
heller som Stavrogin: »Både den ena och den andra
känslan är för svag; mina önskningar äro inte nog
starka — de kunna inte leda». Dimitri inte blott
önskar starkt såväl godt som ondt, han är också fullt
medveten om styrkan af sina önskningar. Han är
verkligen en, som inte irrar utefter randen utan djärft störtar
på hufvudet. Säkert skall han också nå afgrundens
botten. Och i denna sin dunkla sträfvan, sitt fall —
in seinem dunklen Drange — uppstämmer han sin
hymn, därför att han där nere på djupet skymtar ett
ljus, liksom skimret från en annan, motsatt himmel. —
Men månne motsatt? — Han förstår ännu inte men
anar, att himlen nedan och himlen ofvan är en
och sammma himmel — att hvad som synes honom
vara sodomsidealet är alltjämt samma madonneideal,
endast annorlunda sedt, är detta samma, nya
famnande af jorden, det nya förbundet med jorden.
»— Och då det hände mig att söla mig i de
skändligaste utsväfningar (och det var just hvad som
jämt hände mig), läste jag alltid den där dikten om
Ceres. Om det ledde till min förbättring? Aldrig!
Jag är ju en Karamasov. Och om jag nu en gång
störtar mig i afgrunden, så bär det af rätt på hufvudet
med hälarna opp, och jag är till och med belåten öfver
att falla i en så förnedrande ställning och anser det
för mig vara skönhet. Och just i det där
förnedringens ögonblick uppstämmer jag hymnen. Må jag vara
fördömd, må jag vara usel och föraktlig, men må också
jag få kyssa fållen af den skrud du ikläder dig, min
Gud! Låt vara att jag följer djäfvulen tätt i spåren,
men jag är ändå också din son, Herre, och jag älskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
