Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
»Bror Ivan är en sfinx — han tiger och tiger»,
säger Dimitri. Ja Ivan är en sfinx, en stum bevarare
af framtidens hemlighet.
Hvad är detta för hemlighet? I den som i alla de
yttersta hemligheterna hos Dostojevski är naturligtvis
en »motsättningarnas — de två polernas — kontakt».
Vi ha redan skymtat den ena af dessa två poler, den
ena af Ivans »hälfter». »Om jag än inte tror på lifvet,
om jag mister tron på en förnuftig världsordning, om
jag till och med blir öfvertygad om att allt är ett
oredigt, fördömdt och kanske djäfvulskt kaos, om ock alla
den mänskliga besvikenhetens fasor drabba mig — så
vill jag i alla fall lefva, och när jag väl har fått
bägaren i min hand, vill jag inte släppa den, förrän jag
har tömt den till sista droppen. — En del bleksiktiga
moralister, särskildt poeter, kalla denna lifstörst lumpen.
Den är delvis ett karamasovskt drag, det är sant, denna
lifstörst trots allt — men hvarför skulle den vara
lumpen? Det finns ännu fruktansvärdt mycket centripetal
kraft hos vår planet, Aljoscha. Man vill lefva, och jag
lefver, om ock all logik till trots». — »Jag vill lefva»,
säger Nechljudov i Tolstojs Uppståndelse. — »Jag vill
lefva för att tänka och lida», säger Puschkin. Här, i
detta sitt innersta ryska och universella djup, i
Puschkin mötas Tolstoj (naturligtvis inte munken Akim utan
fader Jeroschka) och Dostojevski. Ivan Karamasov, däri
olik Nechljudov, Tolstoj, Stavrogin och Versilov, anser
inte denna karamasovska och puschkinska lifstörst för
lumpen, — men han anser den endast inte lumpen;
Aljoscha anser den direkt religiös, helig. Men kanske
aldrig och ingenstädes har den uttryckts i hela sin
redan nästan medvetna helighet, i hela sin mystiska
nakenhet med sådan uppriktighet som i denna bekännelse
af Dimitri och troligen äfven af Dostojevski själf:
|— jag tror det finns så mycket af den kraften
hos mig nu, att jag kan besegra allt, alla lidanden, bara
för att i hvar stund kunna säga till mig själf: jag är!
Under tusen kval — jag är; vridande mig under
tortyr — men jag är. Jag står vid skampålen, men jag
Tolstoj och Dostojevski. II. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
