Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
skis religiösa tanke irrar omkring, förlorar sig i de
olösliga motsägelserna mellan dessa två motsatta
skuggbilder af Kristus eller antikrist som mellan två motställda
och hvarandra i oändlighet fördjupande speglar eller
rätttare som i en hel labyrint af sådana speglar, där
allt är falskt perspektiv, afspegling, hägring, synvilla, så
att det djupa förefaller flackt och det flacka djupt. Det
finnes blott ett enda medel att inte förirra sig — och
det är att alls inte beträda denna labyrint; men så
snart man beträdt den, tagit ett enda steg inåt, är det
slut — man letar sig aldrig ur den! Och det värsta
af allt är, att bakom Storinkvisitorns mask döljer sig
stundom Dostojevskis eget ansikte, och masken blir
plötsligt ansikte och ansiktet mask; de smälta ihop,
blanda sig, så att det till slut blir omöjligt att skilja
den ene från den andre. Dostojevski frigör sig inte
nog från Storinkvisitorn. Ibland står han bredvid
honom, till och med emot honom, ibland är han i
honom ; men hvarken i det ena eller andra fallet vet han
riktigt hvar han egentligen är, han liksom gömmer sig
icke blott för andra utan äfven för sig själf bakom
denna mask. Och uttröttade af allt detta virrvarr, detta
den religiösa tankens halfmedvetna irrande börja vi till
slut misstänka, att Storinkvisitorn är Dostojevskis
dubbelgångare, samme dubbelgångare, som hvars »hälft»
han klöf bilden af den ende ortodoxe Kristus.
Bröderna Karamasovs skapare blir en sfinx, som förelägger
icke blott sin Oidipus — läsaren — utan äfven sig
själf en fruktansvärd gåta.
För öfrigt, om icke i sitt medvetande så i
profetisk klarsyn har han redan löst eller nästan löst denna
gåta.
»— Din inkvisitor tror inte på Gud — det är
hela hans hemlighet», säger Aljoscha till Ivan.
»— Där ha vi det! medger Ivan. — Ändtligen
begrep du! Det är verkligen så, däri ligger verkligen
hela hemligheten.»
Detta torde dock inte vara fullt riktigt. Riktigare
vore att säga, att Storinkvisitorn på en gång tror och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
