Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
är som Fjodor Pavlovitsch, ni har blifvit mest lik
honom af alla barnen, ni har precis samma sinne som han.»
»— Du är inte dum, sade Ivan, som föreföll
träffad; blodet steg honom åt ansiktet. — Förut trodde
jag, att du var dum... Nu är du allvarsam! —
tillfogade han plötsligt och såg ånyo på Smerdjakov».
Ivan anar dock ännu inte, hur »allvarsam» och
till och med fruktansvärd Smerdjakov är. Detta
förstår han först, då denne uppenbarar sig för honom i
sin ursprungliga, numenala skepnad — i skepnad af
djäfvulen. Ivan är »det djupa samvetet», och
naturligtvis finns det hos honom något högre, verkligt ädelt,
gemensamt med keruben Aljoscha, hvilket lakejen
Smerdjakov trots all sin intelligens ej kan förstå. Men
jämsides med detta högre finnes hos Ivan också något
»me-delklassigt», borgerligt, gemensamt med fadern
Karama-sov och brodern Smerdjakov. Storinkvisitorns ideal —
»hjorden af tusen miljoner lyckliga barn», epikureiska
spädgrisar, lärjungar af Karl Marx, som ha ånga i stället
för ande i kroppen — dessa tallösa små, som lefva
förnöjda under vilddjurets eller snarare fäets välde i det
ohyggliga socialdemokratiska babelstornet, den allmänna
mättnadens »kristallpalats» — är det inte den yttre
mot-motsvarigheten till Ivans af Smerdjakov genomskådade
innersta väsen — kärleken till den »ostörda välmågan»,
kärleken till de eviga mellantingen? Är inte detta det
innersta väsendet i hela vårt europeiska och amerikanska
hvithudade kineseri, det kommande »midtens rike», detta
äckliga kosmopolitiska mischmasch, det innersta hos
vår nutida, rationalistiske och borgerlige djäfvul, den
odödlige Tschitschikov, som upphandlar döda själar, hos
godsägaren Nechljudov, Rostov, ja Tolstoj själf, hos
lakejen Lavruschka, herremannen Karamasov och lakejen
Smerdjakov?
»— Nej jag har aldrig varit en sådan lakej! Hur
har min själ kunnat föda en sådan lakej som du!»
utbrister Ivan med afsky och fasa vid ett af djäfvulens utfall.
Men det är just det värsta för Ivan, att jämte
keruben Aljoscha hans själ rymmer också lakejen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
