Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
slutsatsen »en icke ortodox kan ej vara ryss» den rakt
omvända: »en icke-ryss kan ej vara ortodox». Och
mellan dessa båda formler råder från Dostojevskis egen
synpunkt en omätlig skillnad, större än mellan den
bysantinska ortodoxien och den romerska katolicismen.
Naturligtvis skulle han kunna svara, att det icke är han
utan Schatov, som ger denna formel, nietzscheansk före
Nietzsche. Men står den icke helt nära Dostojevskis
egen formel, som den liksom med flit förvränger just
på den farligaste punkten, så att Schatovs ryska
»ortodoxi» visar sig mera romersk, mera katolsk än själfva
katolicismen? Förutsåg verkligen inte Dostojevski denna
stötesten, mot hvilken hela hans egen ortodoxi kunde
slås i spillror? Och om han förutsåg den, hvarför
varnade han inte oss för faran, hvarför vidtog han inga
åtgärder mot denna möjliga och alltför sannolika
förvridning af hans religiösa grundtanke? Hann han inte?
Han sköt beständigt upp, förklarade beständigt: inte nu,
sedan, och med detta »sedan» gick han för evigt ifrån
oss utan att ha förklarat för oss det viktigaste: hvarför
och hur, trots all sin styrka i förnekelsen, som »de
åsnorna», hvilka anklagade honom för brist på filosofisk
kritik, »inte ens hade drömt om», hvarför och hur, trots
alla sina fruktansvärda tvifvel (»inte ens i Europa har
ateismen någonsin uttryckts med sådan styrka»), han
ändå förblef kvar i den historiskt ortodoxa kyrkans
sköte.
»De fräcka lymlarna förevitade mig en
bakåtsträf-vande gudstro», klagar Dostojevski i samma
dagbokshäfte. Men var det endast fräcka lymlar, var det inte
också oförvitligt ärliga, fast kanske inte nog skarpsynta
människor, t. ex. de naiva liberalerna, som stundom
funno Dostojevskis tro framkrystad, resonerad, alltför
historisk — en smula lik »torgmadamen på nittio kilo»,
hvari djäfvulen förkroppsligat sig »för att tro på allt
hon tror på, gå i kyrkan och offra vaxljus åt Gud»?
Föreföll det inte och förefaller det inte oss alltjämt, att
Dostojevski verkligen ibland fann behag i att »vara
vidskeplig», andas ut efter det fantastiska i den jordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
