Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
annan väg, från andra, motsatta sidan, skulle han liksom
Kirilov och Spinoza kunna säga: »Allt är godt —
jag böjer knä för allt. — Se där kryper en spindel på
väggen: jag ser på den och är tacksam mot den,
därför att den kryper där.» Vi ha för öfrigt redan hört
denna bekännelse: »Enligt min tanke kommer allt på
ett ut — Gud har skapat allt människan till glädje.
Ingenting är synd. Tag djuret till föredöme. Djuret
är klokare än människan. Djuret vet allt.» Djuret är
lör fader Jeroschka Guds kreatur. Hela världen, hela
naturen är för honom Guds kreatur, ett lefvande helt,
gudomligt animeradt, gudomligt animaliskt —
Guddjuret. »Jag känner djuret jag.» Han liksom Ippolit
vet, att det är någon hemlighet förbunden med djuret,
men för honom är denna hemlighet icke
skräckinjagande som för Ippolit utan fröjdefull. Men fader
Jeroschka känner ensamt djuret; hans vishet är djurisk,
förmänsklig; han känner ännu inte godt och ondt. Han är som
ett barn, som Adam i paradiset, innan han smakat
frukten af kunskapens träd. Fader Jeroschka är en
oskyldig mördare af oskyldiga djur, en »tjuf» och
»storsu-pare»; han är rusig af animal lifsglädje, det luktar
»ojäst vin och stelnadt blod af honom». Men också
han skall nyktra till en gång; Akim väcker honom ur
paradisdrömmen, skrämmer honom med »dödens och
lidandets skräckgestalter», jagar den hårdnackade
hedningen in på »den kristliga kärlekens väg». Och då
känner fader Jeroschka, att djurets hemlighet för honom
blir allt dunklare, allt fasansfullare; då börjar det
vaknade djuret, sfinxen, visa klorna och förelägga sina
gåtor. Här är en af dem:
I »Tre frånfällen» läser kyrkotjänaren en psalm
öfver den döda frun, som var så rädd för döden och
dog så nesligt i jämförelse med musjiken och trädet:
»Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du
tager bort deras ande, då förgås de och vända åter
till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då varda de
skapade, och du förnyar jordens anlete. Herrens ära
förblifve evinnerligen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
