Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
de förkristna religionerna. Jag måste älska ödet, som
Isak älskar sin fader Abraham med den lyfta
offerknif-ven; i stället för tålamod kärlek, i stället för den skygga,
slafviska undergifvenheten den fria, intet fruktande
sonliga kärleken. Men just detta är den »innersta
naturen» i Kristi lära, om än aldrig framhäfd och fattad:
»Fader, ske icke min vilja utan din». Och här är
kulmen af denna kärlek till ödet, detta barnaskap hos
ödet: min vilja och ödets vilja äro ett, jag och ödet
äro ett, »jag och Fadern äro ett». Han som sade detta
förstod naturligtvis redan, att »allt är godt»,, därför att
allt är nödvändigt. Och han har kommit? Hans
namn är gudamänniskan? Nej, svara Kirilov och
Nietzsche, han skall komma, och hans namn är
människoguden — däri ligger skillnaden. Hvari består den
skillnaden? Två lika stora trianglar, af hvilka den ena
har basen uppåt och spetsen nedåt och den andra
tvärtom, sammanfalla förstås inte; men man behöfver
blott vända på endera af dem, för att de skola
sammanfalla, ty skillnaden låg inte i trianglarnas »inre
väsen» utan endast i deras yttre, tillfälliga, »historiska»
ställning. »Jag är dörren, och ingen kan komma till
Fadern annat än genom mig.» Kirilov och Nietzsche
inträda eller försöka inträda genom denna dörr, ty
någon annan finns icke. Förnekande Kristus bekänna de
honom så, som ännu ingen bekänt honom, åtminstone
medvetet.
Men icke endast i denna utgångspunkt, i den
mystiska premissen — i »kärleken till ödet», i
erkännandet af Faderns godhet, världens ursprung: »allt är
godt, ty allt är gudomligt nödvändigt» —
sammanfaller Kirilovs och Nietzsches lära med Kristi lära; utan
också i den motsatta yttersta punkten, i den mystiska
slutsatsen ur denna premiss — i idén om världens
ände: världen skall tillika med människan »fysiskt
förvandlas», så snart människan förstår att allt är godt,
Kirilov går för öfrigt längre än Nietzsche redan i
premissen. Han fattar nästan medvetet den öfversinliga,
mystiska grunden för denna premiss, denna känsla af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
