Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
ligt tillmäle: »Kant wurde Idiot» (Der Wille zur Macht,
sid. 227, 1899.), alltså med samma ofilosofiska vapen,
som andra sedan använde mot Nietzsche själf:
»Nietzsche wurde Idiot.» Men det är ju själfklart, att Nietzsches
misstag i kunskapskritiken icke kom sig af rena
tanklösheten eller af okunnighet. Nietzsche liksom hvarje
tysk filosof kände »sin Kant» förträffligt, men han ville
icke känna honom, emedan han hvarken kunde
vederlägga eller acceptera honom utan att frångå det
djupaste och okufligaste i sin natur.
Den kritiska filosofien är tanken, som går till sin
ändpunkt, sin yttersta gräns och som medvetet iakttar
denna ändpunkt och gräns. Den dogmatiska filosofien,
vare sig deistisk eller ateistisk, är tanken, som ej löper
linan ut, som »alltför välförståndig» stannar på halfva
vägen; den är något till sitt väsen halft, »högre
medelklass», icke förenande utan endast hopblandande tro
och otro, dogmatik och kritik. Denna ateism och
de-ism är halft vetenskap, halft religion, förflackad
vetenskap och religion. Det är betecknande, att just dessa
båda filosofiska strömningar, den materialistiska och
den spiritualistiska, den själlösa köttslighetens och den
okroppsliga andlighetens filosofi, blifvit de två
förhärskande strömningarna i XIX seklet, det mest
medel-klassiga, borgerliga af alla sekel, det tredje ståndets
sekel framför alla andra. Och inte nöjda med att vara
rent filosofiska ha dessa båda strömningar beständigt
sträfvat att bli religiösa eller åtminstone att ersätta
religionen: så t. ex. hos 70-talets naivt dogmatiska ryska
materialister, de vidskepliga förkunnarna af Büchner
och Moleschott, »den döda grodan i stället för Gud»,
delvis också i vår tid, fast omedvetet, hos de naivaste af
marxisterna och hos de lika naivt dogmatiska ryska
spiritualisterna, idealisterna, tolstojanerna, paschkovtserna
och duchoborerna.
I denna dogmatiska gudlöshet (»jag vet, att Gud
inte finns», »vi ha dödat Gud» — också en sorts
»död groda i stället för Gud») äro trots sin genialiska
framsynthet både den f. d. ryske revolutionären och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
