Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
såväl af vårt allmännationella, till och med
allmäneuropeiska som af Tolstojs speciella religiösa medvetande,
hvilket förefaller honom och nästan alla kristligt,
uttömmande innehållet i hvad vi vant oss att kalla
kristendom. Det är det af de två jagen, som uppenbarar sig
för Anna själf i skenet från dödens hvita ljus och som
hon anser för det enda sanna, rätta, heliga. Det är
den förment verkliga, forna Anna, som älskar icke
Vronski utan mannen med en kärlek nästan främmande
för all sinnlighet — en lidelsefri, medlidsam kärlek.
»Han är god, han vet inte själf hur god han är. Ingen
har vetat det. Bara jag — och jag trycks af det. Man
måste se hans ögon, Serjoscha har likadana, men jag
kan inte möta dem nu».
Hon ser på mannen »med en rörd och hänförd
ömhet, som var något alldeles nytt för honom. —
Nej nej, gå, du är alldeles för god. — Hon höll fast
hans hand med sin ena brännheta, med den andra
stötte hon bort honom. Och då han föll på knä och
med hufvudet mot hennes arm började snyfta som ett
barn, slog hon den andra armen om hans kala hufvud,
flyttade sig närmare honom och riktade med
utmanande stolthet blicken mot höjden.
— Se sådan är han, jag visste det!
Och i det hon vände sig till Vronski, som stod
med ansiktet doldt i sina händer, tillfogade hon:
— Tag bort händerna, se på honom. Han är
ett helgon. — Jo tag bort händerna, upprepade hon
häftigt. — Alexej Alexandrovitsch, tag bort hans
händer. Jag vill se honom.
Alexej Alexandrovitsch drog Vronskis händer från
ansiktet, ohyggligt genom sitt uttryck af lidande och blygsel.
— Räck honom handen! Förlåt honom!»
I detta ögonblick njuter hon af sin vackre, stolte
älskares nesa och sin gamle löjlige makes storhet.
»— Ni kan trampa mig i smutsen, göra mig till
ett åtlöje för världen, jag öfverger inte henne och skall
aldrig säga ett förebråelsens ord till er», säger
mannen till älskaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
