Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
skrufvar, som vredos till. Hon kände, att hennes ögon
vidgade sig, att fingrar och tår voro i nervös rörelse,
att det var något som hämmade andedräkten och att
alla syner och ljud i detta dallrande halfmörker
uppfattades af henne med en sällsam skärpa. Oupphörligt
frågade hon sig undrande, om tåget gick framåt eller
baklänges eller om det stod stilla. — Hvad är det som
hänger där på hängarn, är det en päls eller ett djur?
Och är det jag själf som sitter här? Jag själf eller en
annan ?»
Detta är Annas första tvifvel på sitt jags enhet
och äkthet, det är den första, knappt skönjbara
springan, begynnelsen till den stora tveklyfningen. I denna
lifskänslans, hälsoöfvermåttets yrsel skulle hon kunna
säga detsamma, som hon sedan säger i sjukdomens och
dödens yrsel — endast i omvänd mening: »Jag är
alltjämt densamma, men det finns en annan inom mig...
Hon är inte jag. Nu är jag den verkliga, helt jag
själf». — »Hon fruktade för att låta dvalan få makt
med sig. Men något drog henne till den, och hon
kunde efter behag hänge sig åt den eller stå emot».
Allt förvirrades; hon hemföll helt åt dvalan. »Anna
kände, att hon sjönk i djupet, men det var inte hemskt
utan lustigt
Då hon sedan steg ut på perrongen, »kom blåst
och snöyra farande henne till mötes. Blåsten hade
liksom väntat på henne, den hvisslade muntert och ville
gripa henne och rycka henne med sig. — Stormen
hven och hvisslade mellan järnvägsvagnarnas hjul, kring
pelarna i hörnet af stationen. Vagnar, stolpar,
människor, allt hvad man såg piskades från ett håll af snön
och allt häftigare och häftigare. För ett ögonblick
saktade stormen, men sedan tog den till igen så våldsamt,
att det föreföll omöjligt att stå den emot». I denna
isande storm talar Vronski för första gången till Anna
om sin kärlek. >1 detsamma sopade blåsten liksom i
triumf ner snön från kupétaken och började skramla
med en lösrifven järnplåt, och längst fram pep
lokomotivet gällt och klagande. Det vilda yrvädret föreföll
Tolstoj och Dostojevski. II. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
