Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
noblare — det är något kulturellt, mänskligt, alltför
mänskligt. Detta är icke förening utan hopblandning
— i bästa fall, om man och hustru äro andliga
syskon, blodskam, i värsta fall, om hustrun med om än
omedveten, fläcklös kärlek till en annan hänger sig åt
den äkta mannens smekningar, är det en styggelse, för
hvilken det inte finns namn och som dagligen
bedrifves under det »lagliga äktenskapets» täckmantel, det
är den dödes öfvervåld mot den lefvande.
Efter dessa ohyggliga smekningar bör Anna ha
känt ungefär detsamma som Sonja Marmeladova: hon
hade »sålt sig själf»; icke en annan utan sig själf hade
hon mördat, men detta är »sak samma», kanske
värre. Detta är ett af de mest ohyggliga mord och
själfmord, så vanliga att ingen längre lägger märke til!
dem, legaliserade af äktenskapet, det könsligas mord
och själfmord. Om här bedrifves hor, så är det icke
med älskaren utan med mannen, ty just för Vronski
och icke för mannen hyser Anna den kärlek, som
ensam möjliggör den fullkomliga, oåterkalleliga förening
mellan kött och kött, hvilken Herren angifvit såsom
det heliga äktenskapets grundval. För öfrigt kan man
här icke ens tala om »hor» i inskränkt mening, ty det
är icke ett äktenskap utan endast den under
benämningen äktenskap allmänt utöfvade lagliga otukten.
Men är det verkligen så? De äro ju ändå vigda
i kyrkan, sakramentalt förenade?
Kyrkan själf, försåvidt den är Kristi lefvande kropp,
är naturligtvis utan fläck och vank; icke kyrkan men
kyrkans tjänare, människor, låta sig alltför ofta
bedragas af människor. Liksom icke de heliga sakramenten
ofta oskärades mindre genom deras förvållan, som
utdela dem, än genom deras som mottaga dem? Var
icke detta tillfället också med Annas och Karenins
vigsel? Anna har här naturligtvis minsta skulden: som
flertalet unga kvinnor visste hon förmodligen knappast
hvad hon gick till mötes; långt brottsligare är Karenin,
som visste mera. Men den egentliga, förkrossande
ansvarsbördan faller på själfva samhället, staten, som ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
