Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
lämnade henne, den oskyldiga, intet vetande, till detta
ohyggliga, gudlösa och till sitt väsen otuktiga äktenskap.
Den samtida kulturen, alltjämt genomsyrad af en
rent asketisk kristendom, kväfver hos Anna de svaga
glimtarna af sant religiöst medvetande, som kommer
henne att inse det otuktiga i hennes förhållande icke
till Vronski utan till mannen. »Hon kände, att den
ställning i samhället hon åtnjöt var henne dyrbar, att
hon icke var i stånd att utbyta den mot den föraktade
ställning, som kommer på den kvinnas lott, hvilken
öfvergifvit man och son och förenat sig med älskaren;
att hur hon än kämpade, hon ej skulle bli starkare än
hon själf. Hon skulle aldrig få känna kärlekens frihet
utan skulle alltid förbli en brottslig hustru, i beständig
fara för upptäckt af att ha bedragit mannen och
knutit en skändlig förbindelse med en främmande,
obunden man, som hon ej fick lefva i lifsgemenskap med.
Hon visste, att det skulle bli så, men på samma gång
var det så förskräckligt, att hon icke ens kunde
föreställa sig hur det skulle sluta. Och hon grät hejdlöst
som agade barn gråta».
Men det undertryckta medvetandet reser sig dock
stundom inom henne, och vid det fasansfulla skenet
från denna »eldsvåda i nattmörkret», som förhärjar
hennes lif, skönjer hon sanningen, åtminstone en sida, en
hälft af den fullkomliga religiösa sanningen.
»Han har naturligtvis alltid rätt», tänker hon om
mannen, »helgonet», »den alltför gode», »han är
kristen bevars, han är storsinnad! Nej en låg, föraktlig
människa är han! Och det förstår ingen utom jag; och
jag kan inte ge skäl för det. Han är en religiös,
moralisk, hederlig, intelligent människa, säga de; men de
se inte hvad jag har sett. De veta inte, hur han i åtta
år har förkväft mitt lif, förkväft allt som varit lefvande
inom mig — att han inte en enda gång har tänkt på
att jag är en lefvande kvinna, som behöfver kärlek.
De veta inte, hur han vid hvart steg har förolämpat
mig och förblifvit nöjd med sig själf. Har jag inte
försökt, med all min kraft försökt att ge berättigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
