Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
398
hennes själ brinner, brinner i sanning som i de
fläcklösa ungdomsåren» af törst efter religiös
rättfärdiggörelse. Nu, tyckes det, borde stunden vara inne för
henne att vända sig till källan med det lefvande
vattnet, som släcker all törst. Men hon vågar icke vända
sig till den. Hvarför?
»Hon upprepade oupphörligt: Min Gud! Min Gud!
Men hvarken ’Gud’ eller ’min’ hade någon mening
för henne. Tanken att söka hjälp hos religionen var
för henne, trots att hon aldrig tviflat på den lära, hvari
hon uppfostrats, lika främmande som tanken att söka
hjälp hos Alexej Alexandrovitsch själf. Hon visste på
förhand, att religionens hjälp stod att få blott på det
villkor, att hon afstod från det, som för henne utgjorde
lifvets mening.»
Om Anna icke varit en kristen i det XIX seklets
Europa utan en hedning i någon undangömd vrå af
Egypten, Mindre Asien, Syrien några sekel före Kristi
födelse och sökt hjälp hos sin religion, hos någon af
de otaliga små bilderna af Afrodite, Astarte, Dindymene
Pramater, strött blommor för hennes fot, tändt en lampa
framför henne, så skulle den goda, jordiska gudinnan
icke ha tillbakavisat henne utan hjälpt henne, tröstat
henne. Den mest storartade af all världens religioner —
kristendomen — visar sig däremot endera alldeles
oförmögen att hjälpa eller också hjälper den blott på det
villkor, att människan afstår från det som utgör lifvets
mening, ångrar att hon andas och älskar. I stället för
bröd — stenar, i stället för den öppna dörren en vägg,
bakom hvilken ljuder: »Min är hämnden, och jag
skall utkräfva den» och mot hvilken man blott kan
krossa hufvudet. Kyrkan visar sig vara icke en mor,
icke ens en styfmor utan ett helt och hållet främmande
väsen; kyrkan står någonstädes i lifvets kallaste och
mörkaste vrå. För Anna är den det ohyggliga ställe,
där kedjan smiddes, med hvilken han, hennes mördare,
själf halfdöd, fastkedjade och kväfde henne, den
lefvande. Men om verkligen så är, om kristendomen icke
kan stilla ens en sådan törst med en enda droppe lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
