Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
känna, att vi måste tro det — ja vi inte ens känna
utan vi veta på grund af den fasans lysning, som
genomilar oss, att det var så, ej kunde vara annorlunda,
att detta det mest fantastiska på samma gång är det
mest reala, att här det öfvernaturliga är naturligt,
nödvändigt. Och ju mer vi begrunda den tragedi, som
utspelas inför oss i det lefvande lifvet, lika mystiskt
som drömmen, dess mera öfvertygade bli vi, att denna
dröm utgått ur det lefvande lifvet och åter skall ingå
i det, en dess mera fruktansvärd, profetisk betydelse
får denna Annas och Vronskis gemensamma syn, som
är uttrycket för det innerliga och ändå grymma,
järnhårda band, som förenar den älskade med. den älskande.
Vid Annas och Vronskis första möte blir han varse
det vanställda liket af en människa, som öfverkörts af
tåget. »Ett dåligt förebud», säger Anna. Och
förebudet går verkligen i uppfyllelse: vid tragediens slut
ser Vronski ett annat vanställdt lik af en människa, som
krossats under tåget — Annas blodiga kropp. Mellan dessa
båda blodiga lik, det ena symboliskt, detandra realt, utbreder
sig hela tragedien, kärlekens hela skonslösa väg, där den
går genom människolifvet, som den krossar såsom en
lefvande kropp med de döfva och stumma naturlagarna,
nödvändighetens järnhårda lagar: »il faut le bättre, le
broyer, le pétrir.» Det är också betydelsefullt, att
Annas passion födes i det framilande tåget, under
järn-slammer och gnissel, vid järnkedjors och hjuls musik.
Då hon stigit ur kupén vid stationen, där hon träffade
Vronski, »gled skuggan af en nerhukad gestalt förbi
hennes fötter, och det hördes hammarslag mot järn».
Hammaren slår järnet, pröfvar järnets fasthet. Och
skuggan af den nerhukade gestalten mellan hjulen
liknade säkerligen den lille smutsige musjiken med det
tofviga skägget, hvilken lutade sig ner och gräfde i
säcken med järnskrot och skorrande frammumlade några
obegripliga ord. Betydelsefullt är också, att i samma
ögonblick, som Vronski tillhviskar Anna de första heta
kärleksorden, ljuder samma omkväde, samma ledmotiv,
som genomgår hela den väldiga symfonien — det ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
