Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
»—• Min Gud, hvart går jag? tänkte hon, allt under
det hon gick framåt plattformen. — Godståget kom in.
Plattformen skakade, och det tycktes henne, att hon
åter reste. — Plötsligt erinrade hon sig den öfverkörda
människan från sitt första möte med Vronski, och hon
förstod med ens hvad hon hade att göra. — Hon tog
ej ögonen från hjulen på andra vagnen, som kom
inrullande. Och just i det ögonblick, då mellanrummet
mellan hjulen var midt framför henne, tryckte hon ner
hufvudet mellan axlarna och kastade sig på händerna
under vagnen, och med en lätt rörelse, liksom för att
stiga upp, lade hon sig på knä. I detsamma greps hon
af förfäran öfver hvad hon gjorde. — Hvar är jag?
Hvad gör jag? Hvarför? Hon ville resa sig upp, kasta
sig baklänges; men någonting jättestort, obevekligt stötte
henne i hufvudet, drog henne vid ryggen. ’Herre,
förlåt mig allt!’ sade hon i känslan af att ej kunna
strida emot. Den lille musjiken hamrade på järnet,
muttrande för sig själf».
Den lille musjiken växte till en jätte och trädde
för sista gången för henne som den »öfverväldigande
syn», med hvilken allt ändar, som för henne
förkroppsligade hela hennes lifs mening, hela tillvarons mening.
I döden slöt den lille musjiken hvad han begynt i
lifvet, kärleken, vällusten; han fullbordade sitt »hemska
bestyr med järnet» — de oeftergifliga naturlagarnas,
nödvändighetens järn. Han förefaller känslolös som järnet,
hvilket sönderskär och krossar den lefvande kroppen;
men också Vronski förefaller grym och förfärlig, då
han smeker henne, betäcker hennes ansikte och
skuldror med kyssar; han liknar ett vilddjur eller en
mördare, som släpar bort och sönderskär en blodig kropp*
»Jag skall förinta er!» säger hos Dostojevski den
älskande till den älskade. — Knappt har begäret
tillfredsställts, förrän det vaknar en önskan att tillintetgöra,
krossa. — Man måste slå det, krossa det, knåda
sönder det — il faut le bättre, le broyer, le pétrir; —
rasslet af det hårda järnet i vällustens orgiastiska storm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
