Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
i denna världssymfoni förenar sig ined klangen af de
ömmaste mänskliga ord.
Först nu, i dödsögonblicket, förstod Anna hvad
hennes profetiska dröm betydde: »allt är lögn, allt är
bedräglighet, allt är ondt». Det goda är ondt och
kärleken är hat och sinnelustan är grymhet. Gud finns
inte, Fadern finns inte; Gud är icke »Han» utan »det»
— det jättelika, obevekliga, som stötte henne i
hufvudet och släpade henne vid ryggen under maskinens
hjul. En sådan Gud vet icke af barmhärtighet, han
känner endast rättfärdighetens järnhårda lag,
nödvändighetens lag: »Min är hämnden, och jag skall utkräfva
den». Den kristna gengångaren af den förkristne
Guden är just personifierad i den lille gubben med det
tofviga skägget, som evigt hamrar järnet i någon
väldig maskin, utför sitt »hemska bestyr» med allt kött,
som andas och älskar: man måste slå det, krossa det,
knåda sönder det. — »Hvarför är din dräkt så röd?
Hvarför likna dina kläder en vintrampares? Jo en
vinpress har jag trampat, jag själf allena, utan att någon
i folken har bistått mig. Jag trampade dem i min
vrede, söndertrampade dem i min förtörnelse. Då
stänkte deras blod på mina kläder, och så fick jag hela
min klädnad nedfläckad.» (Jesaja 63, 2—3.) »En Gud
som är halft människa, halft vidunder», säger Tolstoj
just om denna spök-Gud, förkristen i själfva
kristendomen. — »Naturen», säger en af Dostojevskis hjältar,
»föresväfvar en under skepnad af en jättestor maskin af
nyaste konstruktion, som blindt grep, söndersargade och
uppslukade det stora, oförlikneliga väsendet — ett väsen,
som ensamt var värdt hela naturen och alla dess lagar»
— d. v. s. Guds Son. Gud är denna maskins »förste
motor». »Jag minns, att jag tyckte någon med ett ljus
i handen ledde mig till en jättestor, vidrig tarantel och
började försäkra mig, att detta var det där mörka,
stumma, allsmäktiga väsendet, och skrattade åt min harm».
Då Anna vid sista glimten af ljuset, som skulle
slockna, ändtligen såg sin vidunderlige lille musjik i
ögonen och kanske varsnade hvad som är mera fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
