Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
tansvärdt än något mänskligt eller gudomligt ansikte —
något gestaltlöst, grått, ludet, spindellikt — förstod hon
då inte, att detta var Det — vidundret, det mörka,
döfva och stumma, likt en »jättetarantel»,
Gud-vilddju-ret, Gud-djäfvulen? Vi ha sett, att i Tolstojs andra stora
verk, i Krig och Fred, uppenbarar sig samma
gengångare af den förkristne Guden, som trampar folken i sin
vrede och är nedstänkt af hämndens blod; vi sågo
honom i slutet af slaget vid Borodino, ofvan det blodiga
slagfältet, då människorna tröttnat på att mörda
hvarandra men ej kunde sluta upp, därför att »de voro
ledda af någon oförklarlig; mystisk makt ... Och
kulorna fortsatte att susa från båda sidorna och
söndersplittrade männniskokroppar, och det ohyggliga verk
fortgick, som ej är ett verk af människors vilja utan af
Hans, som styr människor och världar». Järnkulorna
sönderslita soldaternas kroppar på alldeles samma sätt
som järnhjulen Annas kropp.
Då den döende Ivan Iljitsch glider ner i den trånga,
svarta säcken men omöjligt kan komma helt ner,
»stötte honom plötsligt något för bröstet, i sidan, hans
andedräkt stockade sig, han störtade ner i hålet, och
där nere i botten af det lyste något fram». Likaså med
Anna, då hon ville resa på sig, kasta sig undan
vagnshjulen: »något obevekligt stötte henne i
hufvudet och drog henne vid ryggen». — »Gud, förlåt mig
allt», sade Anna. »Släpp mig förbi» (propusti) säger
Ivan Iljitsch i stället för »förlåt» (prostl) »Släpp mig
förbi utan dom!» beder också Dimitri Karamasov:
»utan dom», förbi hämndens och vedergällningens
järnhårda lag. Då Anna »störtade ner i hålet», då ljuset
för alltid slocknade, då såg kanske hon liksom Ivan
Iljitsch något lysa fram där nere i botten på hålet —
icke det dunkla jordiska ljusskenet utan ett nytt, aldrig
slocknande ljus. Kanske att också hon fann »ljus i
stället för död». Kanske att också hon sade till sig
själf: »Hvar är den? Hvar är döden? — Fruktan var
försvunnen, ty döden var försvunnen. — Så är det
alltså! ... Hvilken fröjd!» Och vid skenet från detta ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
