Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
ningarna voro fruktlösa, bägge dörrhalfvorna gingo ljud’
löst upp. Det trädde in». Och det är döden? Nej
icke döden.
Kittys »ohyggliga skrik tystnade plötsligt, liksom
hade det nått fasans yttersta gräns. Levin trodde ej
sina öron, men det var omöjligt att tvifla: skriket
tystnade, och det hördes ett tyst, beskäftigt styr och snabba
andetag, och hennes röst, mild och lycklig, framhviskade
sakta och brutet: — Det är slut. — Och från den
mystiska och fasansfulla, ojordiska värld, hvari han
lefvat under dessa tjugotvå timmar, kände sig Levin med
ens förflyttad tillbaka till den förra, vanliga världen men
nu strålande af ett sådant lyckoskimmer, att han ej
förmådde bära det. Snyftningar och glädjetårar uppstego
ur hans innersta». — »Så var det alltså! Hvilken glädje!»
skulle han kunnat utropa likt Ivan Iljitsch, då denne
sjönk ner i »hålet» och »där, i själfva botten af hålet,
någonting lyste fram». Då Kitty blef förlöst och
skriket tystnade, då »bägge dörrhalfvorna ljudlöst slogos
upp», trädde det in — och det var icke döden utan
nytt lif, nytt ljus. För Kitty och Levin liksom för Anna
»flammade lifvets ljus med klarare låga än någonsin
och belyste allt som legat i mörker» — och tände ett
nytt ljus. »I Lisaveta Petrovnas (barnmorskans) vana
händer flämtade likt en ljuslåga en människovarelse,
som aldrig förr funnits och som på samma vis, med
samma rätt och samma betydelse för sig själf skulle
lefva och föda nya väsen.»
»I stället för döden var där ljus» — »Det är slut»
framhviskade den lyckliga modern sakta. Slut var den
lille gubbens hemska verk med det lefvande köttet; och
här i födelsen liksom där i döden visade sig detta verk
vara godt, heligt, fröjdebringande. Då nödvändighetens
hårda järn hade nått den yttersta hårdheten,
uppmjukades det plötsligt, upplöste sig till en fläkt af den
högsta stillheten och friheten, till ett »tyst beskäftigt
styr», till »snabba andetag» — till moderns innerliga
hviskning: »det är slut». Det var icke förgäfves Levin
liksom Anna och Dimitri Karamasov bad: »Herre, hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
