Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
mig, förlåt mig, släpp mig förbi utan dom». Här i
födelsen liksom där i döden visade sig den
fruktansvärde lille gubben vara Gud Fadern, densamme, till
hvilken Levin i sin barndom förtroendefullt vändt sig.
Här finns ingen skuld, intet brott. »Ingenting är synd».
Gud förbannar icke köttets förening med köttet, liksom
den kristne munken Akim eller Posdnischev:
»Människor, upphören att vara svin, annars skall jag förinta
er, och ni skola förvandlas till ett stycke förmultnande
kött under min rättfärdighets järnhårda lag»; — utan
likt fader Jeroschka välsignar han allt lefvande, älskande
kött, hvarje »Guds kreatur». »Gud har skapat allt
människan till glädje».
Ja »alla höljen äro aflyfta», och i det blodets och
köttets innersta djup, som blottas, »lyste något fram
där nere i botten af hålet»: bakom den skenbara
motsättningen framlyste den verkliga enheten i födelsens
och dödens mysterier.
Under Kittys förlossning »visste och kände Levin,
att det som skedde var likt hvad som för ett år sedan
skett på brodern Nikolajs dödsläger». Vi skulle kunna
tillfoga: och vid furst Andrejs död och vid Ivan Iljitsch’
död och vid Anna Kareninas död och öfverhufvud vid
all död. »Men det (döden) var sorg, detta (födelsen)
var glädje. Men både den sorgen och denna glädje
stodo i samma mån utanför lifvets vanliga
förhållanden, voro i detta vanliga lif liksom refvor, genom hvilka
något högre uppenbarade sig. Och lika tungt och kvalfullt
försiggick skeendet, och på samma ofattliga sätt svingade
sig själen, vid åskådningen af detta högre, upp till en
höjd, som den förut icke ens anat och dit förnuftet ej
förmådde följa den». Döden och födelsen äro två
refvor eller för att tala Tolstojs senare, skenbart cyniska
men i grunden oändligt kyska språk tvenne hål i
köttets och blodets höljen, genom hvilka något högre än
födelsen och döden uppenbarar sig. Just här i det
könsligas brännpunkt mötas och bryta sig liksom i en
optisk brännpunkt de motsatta strålarna från den öfre
och den undre himlen, från världens två hälfter, två kön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
