Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
Men om han inte flög — om han »föll och
krossades mot denna samma jord, som han kommit för
att frälsa»? Hvad betyder detta »lik» —detta ansikte,
sönderslaget, uppsvälldt, med ohyggliga, svullna och
blodiga blåmärken, dessa ögon, som stå vidöppna och
skela, de stora hvitögonen, som blänka liflöst och
glasartadt? Hur kunde de tro, vid åsynen af ett sådant
lik, att denne martyr skulle uppstå? Detta är Kirilovs
förnämsta tvifvel, som leder honom till vanvett. »Det
sagda gick inte i uppfyllelse... Men om så är, om
naturlagarna inte skonade ens denne, inte skonade ens sitt
under, utan tvingade också honom att lefva i lögn och
dö för en lögn, då är följaktligen hela planeten en
lögn och hvilar på lögn och dumt gäckeri.
Följaktligen äro planetens själfva lagar en lögn — lögn och
en djäfvulsfars». Och naturen antar skepnaden af
någon sorts jättestort, obevekligt och stumt vilddjur eller af
någon väldig maskin, som griper, krossar och uppslukar
det stora och oförlikneliga väsendet. Och Gud — Fadern,
som öfvergifvit sin Son (»Min Gud, min Gud, hvarför
har du öfvergifvit mig»), antar gestalten af en »jättestor
och vidrig tarantel» eller af den fruktansvärda
mekaniker, som konstruerat denna fruktansvärda maskin.
Detta är det anden och friheten motsatta undre djupet
— köttets och nödvändighetens, vilddjurets gapande
svalg, världens öppnade sköte, hvarifrån allt utgår och
dit allt återvänder.
Motsättningen mellan dessa två djup, motsägelsen
mellan den gudomliga kärleken och den mänskliga
friheten, den mystiska oundgängligheten och den reala
omöjligheten af undret — denna för Dostojevskij
religiösa medvetande olösliga motsägelse kvalde honom
hela hans lif, återspeglade sig i alla hans verk — men
starkast i det största och sista af dem, i Bröderna
Ka-ramasov, i de tankar och känslor, som bemäktigade sig
hufvudpersonen, Aljoscha, då den aflidne munken
So-sima »vittnade om en jordevarelse i upplösning» eller
enligt nihilisten Rakitins cyniska uttryck »började
lukta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
