Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
samtidigt — för Aljoscha, som befinner sig mellan båda
världarna. Munken Sosimas oförgängliga kropp är
icke blott en syn utan en verklig skepnad, den andra
skepnaden af samma kropp, som hvilar i kistan, af
samma materiella substans, som i tiden och rummet är
underkastad förgänglighetens lag men i Aljoschas
seende, hans förutseende är sedd från en icke sinnlig och
ändlig utan oändligt och mystiskt real synpunkt. Denna
syn är som en evighetsbro, en aldrig slocknande
regnbåge mellan två himlar, den yttersta symbolen, den
yttersta föreningen.
Aljoscha erfar samma känslor som Herrens
lärjungar och de myrrabärande kvinnorna erforo »i
gryningen till den första dagen i veckan» — samma
öfvergång från »fruktansvärd själavånda och förfäran» till
förfärande fröjd. »Och de gingo hastigt ut från
grafven med räddhåga och stor glädje och lupo att
kungöra det för hans lärjungar. Men när de gingo att
kungöra det för hans lärjungar, se, då mötte dem Jesus
och sade: Hell eder! Och de gingo fram och fattade
om hans fötter och tillbådo honom». (Matt. 18, 8—9.)
Icke heller detta är en dröm, en synvilla utan ett
seende, ett förutseende af en oändlig realitet, en plötslig
»refva» i tiden och rummet, genom hvilken
människosjälen plötsligt blickar in i ett omätligt fjärran i den
riktning, hvari hela världen rör sig i sin organiska
utveckling, sin evolution; för första gången skådar själen
detta fjärran, skådar det som skall varda, som redan
är i evighet. Den uppståndne Frälsarens kött är icke
en spökgestalt, en okroppslig ande utan ett fullkomligt
realt andligt kött: »Då blefvo de förskräckta och
bäfvande och menade, att de sågo en ande. Och han
sade till dem: Hvarför ären I förfärade, och hvarför
uppstiga sådana tankar i edra hjärtan? Sen mina
hän-det och mina fötter, att det är jag själf; tagen på mig
och sen. Ty en ande har icke kött och ben, såsom I
sen mig hafva». (Luk. 24, 37—39.) Det är samma
döda kropp, som de nyligen sågo i grafven och som
de betraktade i fruktansvärd själavånda och förfäran;
Tolstoj och Dostojevski. II. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
