Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karamasov. För att i världskulturen finna något
jämförligt i fråga om plötslig utveckling eller rättare utbrott
af de andliga krafterna skulle man nödgas vända sig
till den grekiska tragediens blomstring under
decennierna mellan Aischylos’ Prometheus och Euripides
Alkestis eller till italienska renässansens målarkonst mellan
1470- och 1520-talet, från Botticellis Våren till Rafaels
Transfiguration.
I åtta sekel, från ryska rikets uppkomst till Peter,
sofvo vi, under seklet från Peter till Puschkin
gnuggade vi sömnen ur ögonen; under det halfva seklet från
Puschkin till Tolstoj och Dostojevski genomlefde vi,
plötsligt uppvaknade, den europeiska mänsklighetens
tre tusen år. Man tappar andan inför detta
uppvaknandes snabbhet, som liknar snabbheten af stenens fall
i afgrunden. Tolstoj och Dostojevski — dessa den
ryska kulturens två toppar — belystes af de första
strålarna af den förfärande sol, som ännu aldrig har
belyst någon af den västeuropeiska kulturens toppar.
Denna förfärande sol är tanken på världshistoriens ände.
Jag känner faran som hotar mig att göra det
heligaste löjligt, ty för denna världens barn, den ändlösa
medelvägens, det ändlösa »framåtskridandets» människor
finns ingenting löjligare, dummare, otroligare och
skymfligare än denna hela kristendomens grundtanke —
tanken på världens ände. Men jag tröstar mig med att i
alla fall ingen eller nästan ingen skall höra mig; de
ord, som bedöfva oss likt en åska, ljuda för denna
världens barn som en knappt hörbar hviskning.
»Alltings ände är nära». »Mina barn, nu är den
yttersta tiden», så sade före sin död en hundraårig
gubbe, Herrens mest älskade lärjunge, som hvilat vid
hans hjärta och aflyssnat detta hjärta dess hemlighet
— Johannes, »tordönets son». Ja ju närmare intill
Herrens hjärta, dess uppenbarare denna hans
hemligaste tanke — tanken på slutet.
Nära två tusen år äro förflutna sedan den stund,
då detta ord uttalades: »Alltings ände är nära» — och
änden är ännu ej kommen. — »Hvar är löftet om hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
