Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkommelse, ty från den dag, då våra fäder
afsomnade, förblifver allt, såsom det har varit från skapelsens
begynnelse?» (2 Petr. 3, 4.) Och nu mera än
någonsin tro människorna, att någon ände alls icke skall
komma, att Hans ord skola förgå snarare än himmel
och jord. Men om också den centripetala kraften hos
vår planet räcker för ännu två tusen år — två
ögonblick inför den eviges anlete — så än sedan? Vi
kunna ändå inte annat än se det vi ha sett.
Likt dem, hvilka, stående på en höjd, ofvan
människornas hufvuden se hvad som närmar sig men som
nere i hopen ännu icke är synligt, så ha vi öfver alla
kommande sekel och historiska tilldragelser skönjt
världshistoriens ände.
Tecknet på vårt nya närmande till Kristus är denna
tanke på änden, hvilken plötsligt och på en gång
flammat upp på människoandens alla höjdpunkter. »Der
Mensch ist etwas, das überwunden sein muss.
Människan är något, som måste öfvervinnas», säger
Zarathustra-Nietzsche. »Människosläktet måste upphöra att
finnas till», instämmer Tolstoj med Nietzsche.
»Världens ände nalkas», instämmer också Dostojevski.
Liksom på aftal förena sig alla tre om denna för
det ändlösa framåtskridandets människor löjliga och
otroliga, för oss hemskt allvarsdjupa och sannfärdiga
profetia: »Alltings ände är nära.»
Och det är icke en tillfällighet, att hvad som har
grytt på den tyska kulturens och världskulturens högsta
toppar sammanfaller med hvad som försiggår i det
ryska folkets djup; det är icke en tillfällighet, att under
de tre sista seklen just ryska folket så envist och
oaflåtligt som intet västeuropeiskt folk har grubblat öfver
världens ände.
Vi äro »dekadenter», »förfallstyper». Men
kanske att också vår dekadentism är något äktryskt,
nationellt — kommet icke utifrån utan inifrån, icke från
Västeuropa utan ur själfva ryska jordens innersta,
moderliga sköte? (Är månne inte Dostojevski från den
klassiske, akademiske Puschkins synpunkt mer dekadent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
