Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
»Ers högvälborenhet! I officerskårens namn vågai
jag vördsamt inbjuda er att dinera i vår mäss. Vi
sko] a . . .»
»Nej, jag finner ingen anledning», afbröt honom
torrt generalen. »Jag tackar pliktskyldigast, men jag
är redan inviterad till grefve Ljedochovskij.»
Officerarne öppnade väg, och kårchefen red i
galopp bort till den plats, där regementet afvaktade
befälets återkomst.
»Tack ska’ ni ha, gossar!» tillropade han hurtigt
och vänligt soldaterna. »Jag ger er två dagars ledighet!
Och nu . . . hem med er till tälten! Språngmarsch!
Hurra!»
Det var, som om han med detta sista korta rop
hade kastat hela regementet öfver ända. Med ett
bedöfvande glädjetjut skingrade sig i ett ögonblick
femton hundra man för alla vindar, och marken skakade
under de flyendes fötter.
Romaschoff skilde sig från de öfriga officerarne,
som gruppvis återvände till staden, och han tog en lång
omväg genom lägret. Han kände sig i denna stund som
en bannlyst, fågelfri flykting, en ur kamratkretsen
utstött, ovärdig medlem, ja till och med som en utom
mänskligheten stående, andligen och kroppsligen
förkrympt, föraktad varelse.
När han ändtligen befann sig bakom lägret, i
närheten af sitt eget kompanis %officerstält, hörde han
några utrop af häftig men återhållen vrede. Han
stannade ett ögonblick och fick se, hur hans fältväbel
Rynda, en liten, rödbrusig och stark karl, under
hiskliga tillmälen och förbannelser med knytnäfvarna
bearbetade Chljäbnikoffs näsa och kinder. I det arma
offrets nästan djuriskt slöa ögon kunde man nu läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
