Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
genomgått tillsammans, inte längre skulle
existera för henne. Alla andra människor i världen
fick hon öppet intressera sig för, fråga efter,
tala om — blott icke om honom.
Hon slätade med fingerspetsarna ut det
solkiga gamla kuvertet (som hon aldrig nänts
utbyta mot något annat) — vek ändtligen
dröjande upp det och tog ut innehållet.
...Där satt han med Eva bredvid sig och
Charlie på knät: stor och blond, litet tung
med det vackra, godmodiga, skalkaktiga leendet
och den djupa innerliga blicken, som kunde
vara så svårmodig... Och som barnen klängde
sig intill honom redan då! De hade aldrig
hållit hälften så mycket af henne — det visste
hon — som de höllo af Karl.
»Karl.» Hon sade hans namn alldeles högt.
En gång till: Karl.
Och plötsligt blefvo hennes ögon skumma
af tårar, och hon reste sig hastigt upp och
riglade dörren, rädd för att bli öfverraskad.
Därpå satte hon sig åter ned vid sekretären
och lade porträttet och den lilla skissartade
ritningen framför sig på skifvan, i det hon
oaflåtligt, med handen under kinden, växelvis
betraktade dem bägge. Och medan hon satt där
och stirrade — ofta halft bländad af tårar —
tänkte hon på,1 att detta lilla låga hus, af hvilket
nu denna bleka teckning var hennes enda syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
