Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
inte säga ett ord af fruktan för att komma
till att snyfta högt.
— Så förstår jag det inte! sade han, som
om han uppgaf alltihop.
— Vi skulle aldrig ha börjat tala om oss
själfva, hviskade hon skamsen och förtviflad.
Det blir alltsammans Sä • • • sa. rakt
omöjligt...
— Jag vet inte, hvad vi båda — som
sakerna nu stå — kunna ha annat att tala om,
sade han rättframt, mycket enkelt, nästan i
sin vanliga ton.
Ebba kunde inte uthärda längre, hon reste
sig åter nervöst upp från bänken.
— Låt oss gå, sade hon, detta tjänar ju
ändå inte till någonting.
— Är det därför, att du tycker, att jag i
mig själf är så ytterligt omöjlig?... Eller är
det därför, att du inbillar dig, att du, trots
allt, inte håller nog af mig?...
— Jag tror inte, att felet ligger hos mig,
sade Ebba hastigt och tvunget. Hon rodnade
djupt, när hon sade det, men hon höjde modigt
hufvudet, och han såg en glimt af ögonen under
de halfsänkta mörka ögonhåren.
— Hos m i g alltså...
Han afbröt sig. — Hon hade förnummit
lidelsen, den dämpade stormen i hans stämma
— nu afbröt han sig plötsligt och tvärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
