Luciadagens Legend

av Selma Lagerlöf. För många hundra år sedan bodde i södra delen av Värmland en rik och girig gammal kvinna, som kallades fru Rangela. Hon ägde en borg — eller kanske att man rättare borde säga en befästad gård — vid den smala mynningen av en vik, som Vänern sänder långt in i landet, och över denna mynning hade hon byggt en bro, som kunde fällas upp på samma sätt som vindbryggan över en vallgrav. Här vid bron höll fru Rangela en stark vakt av knektar, och för de vägfarande, som bekvämade sig att lämna de bropenningar hon begärde, fällde vakten genast ner bryggan, men för andra åter, som för fattigdoms skull eller av något annat skäl nekade att betala, förblev den uppdragen, och då ingen färja fanns, återstod för dessa ingenting annat än att göra en omväg på flera mil för att komma runt viken. Fru Rangelas tilltag att på detta sätt uppbära skatt av de vägfarande väckte mycken harm, och det är troligt, att de trotsiga bönder, som hon hade till grannar, för länge sedan skulle ha tvingat henne att ge dem fri genomfart, om hon inte hade ägt en mäktig vän och beskyddare i herr Eskil till Börtsholm, vars ägor gränsade till fru Rangelas. Denne herr Eskil, som bebodde en verklig borg med både murar och torn, som var så rik, att hans samlade jordagods utgjorde ett helt härad, som red genom landet åtföljd av sextio väpnade tjänare, och som därtill var en konungens välbetrodde rådgivare, var inte bara god vän till fru