utan uppehåll, så att vi må få julkosten färdig till herr Eskils hemkomst.» Detta sade den unga frun utan minsta ängslan, ty hon visste ju, att hennes boskapsstall och lador och bodar voro fulla av Guds goda gåvor, fastän för ögonblicket ingenting därav var berett till människoföda. Så lycklig än färden hade varit, voro dock alla deltagarna ganska uttröttade och gingo i god tid till vila. Men knappt hade fru Lucia hunnit sluta sina ögonlock till sömn, förrän utanför borgen hördes buller av hästtramp, slammer av vapen och höga tillrop. Borgporten vred sig gnisslande på sina hakar, stenläggningen på gården trampades av ivriga fötter. Hon förstod, att herr Eskil var hemkommen med sin ryttarskara. Fru Lucia sprang med all hast upp ur bädden för att gå honom till mötes. Då hon hunnit att nödtorftigt ordna sin klädsel, skyndade hon ut på höganloftsbron för att nå trappan, som ledde ner till borggården. Men längre än till översta trappsteget hann hon inte, ty herr Eskil stod redan mitt i trappan på färd upp till hennes kammare. En fackelbärare gick före honom, och i ljusskenet trodde sig fru Lucia se, att herr Eskils ansikte var på ett förfärligt sätt stämplat av vrede. Ett ögonblick hoppades hon, att det var det röda, röksvärtade fackelskenet, som gjorde hans ansikte så mörkt och hotfullt, men då hon såg hur barn och tjänare med ömkliga miner och nedslagna blickar drogo sig undan för honom, måste hon säga sig, att hennes man hade kommit hem mycket vred, färdig att hålla dom och utdela straff. Medan fru Lucia stod och såg ner på herr Eskil, fick även han syn på henne, och med växande ångest märkte hon, att hans ansikte därvid förvreds av ett tilltvunget leende. — »Kommer ni nu, hulda husfru, för att bjuda mig en välkomstmåltid?» hånade han. »Men denna gång har ni gjort ert kära besvär förgäves, ty jag och mina män ha intagit vår kvällsmåltid hos er fränka fru Rangela. Men i morgon,» tillade han, och här tog vreden honom, så att han slog handen mot trappräcket, »vänta vi, att ni till ert skyddshelgons, Sankta Lucias, ära må undfägna oss