- Project Runeberg -  En bok om Värmland av värmlänningar / Del I /
12

[MARC] With: Hugo Hildebrandsson, Sixten Samuelsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luciadagens Legend av Selma Lagerlöf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ännu längre mot söder låg utmed Vänerstranden en liten köpstad, som ävenledes var bränd och plundrad. Allenast de långa pålbryggorna, där skeppen i forna dagar hade landat, funnos ännu kvar. Här under bryggorna hade i förstörelsens dagar en man, som kallades Lasse krämare, stuckit sig undan med sin hustru, och mitt under det att stridstumultet rasade ovan dem, hade hon där fött ett barn. Men alltsedan dess hade hon känt sig så svårt sjuk, att hon inte hade kunnat fly, och mannen hade stannat hos henne. Nu var deras elände rätt stort, och var dag bad hustrun mannen, att han måtte tänka på sig själv och överge henne, men han kunde inte förmå sig till detta, utan nekade. Då försökte hon en natt att kasta sig ur sitt gömställe och glida ner i vattnet med barnet, i det hon tänkte, att vore de väl döda, då skulle han fly bort och rädda sitt liv. Men barnet skrek högt till i det kalla vattnet, och mannen vaknade. Han fick dem båda upp på land igen, men barnet hade blivit så förfärat, att det skrek hela natten. Och ljudet bars bort över vattnet och kallade tillstädes den redobogna hjälpare, som sökande och bidande rodde fram ute på sjön. Så länge som hon hade gåvor kvar, for fru Lucia fram utmed Vänerstranden och var under resan så glad och lätt om hjärtat som aldrig förr. Ty liksom det intet tyngre ges än att förbli stilla och overksam, då man hör berättas om andras tunga olyckor, så skänkes den största lycka och ett ljuvt lugn åt var och en, som i den allra minsta mån försöker avhjälpa dem. Samma lättnad och glädje, utan minsta aning om att något ont kunde förestå henne, kände hon ännu, då hon vände tillbaka till Börtsholm, dagen före Sankta Luciæ dag rätt sent på kvällen. Vid aftonmåltiden, som inte bestod av annat än några muggar mjölk, talade hon med sina reskamrater om den sköna färd de hade gjort, och alla voro ense om att de aldrig hade upplevat mer fröjdefulla dagar. »Men nu väntar oss en bråd tid,» fortfor hon. »I morgon få vi inte fira Sankta Luciæ dag med ätande och drickande som andra år. Vi få nu hålla i med att brygga och slakta och baka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free