Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Luciadagens Legend av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu längre mot söder låg utmed Vänerstranden en liten
köpstad, som ävenledes var bränd och plundrad. Allenast de långa
pålbryggorna, där skeppen i forna dagar hade landat, funnos ännu
kvar. Här under bryggorna hade i förstörelsens dagar en man,
som kallades Lasse krämare, stuckit sig undan med sin hustru,
och mitt under det att stridstumultet rasade ovan dem, hade hon
där fött ett barn. Men alltsedan dess hade hon känt sig så svårt
sjuk, att hon inte hade kunnat fly, och mannen hade stannat hos
henne. Nu var deras elände rätt stort, och var dag bad hustrun
mannen, att han måtte tänka på sig själv och överge henne, men
han kunde inte förmå sig till detta, utan nekade. Då försökte
hon en natt att kasta sig ur sitt gömställe och glida ner i
vattnet med barnet, i det hon tänkte, att vore de väl döda, då skulle
han fly bort och rädda sitt liv. Men barnet skrek högt till i det
kalla vattnet, och mannen vaknade. Han fick dem båda upp på
land igen, men barnet hade blivit så förfärat, att det skrek hela
natten. Och ljudet bars bort över vattnet och kallade tillstädes
den redobogna hjälpare, som sökande och bidande rodde fram
ute på sjön.
Så länge som hon hade gåvor kvar, for fru Lucia fram utmed
Vänerstranden och var under resan så glad och lätt om hjärtat
som aldrig förr. Ty liksom det intet tyngre ges än att förbli
stilla och overksam, då man hör berättas om andras tunga olyckor,
så skänkes den största lycka och ett ljuvt lugn åt var och en,
som i den allra minsta mån försöker avhjälpa dem. Samma
lättnad och glädje, utan minsta aning om att något ont kunde förestå
henne, kände hon ännu, då hon vände tillbaka till Börtsholm,
dagen före Sankta Luciæ dag rätt sent på kvällen. Vid
aftonmåltiden, som inte bestod av annat än några muggar mjölk, talade
hon med sina reskamrater om den sköna färd de hade gjort,
och alla voro ense om att de aldrig hade upplevat mer
fröjdefulla dagar.
»Men nu väntar oss en bråd tid,» fortfor hon. »I morgon
få vi inte fira Sankta Luciæ dag med ätande och drickande som
andra år. Vi få nu hålla i med att brygga och slakta och baka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0018.html