40 CONRAD FRISTEDT drag samt ofta nog även inåt barrskogsområdet utbreda sig björk, al, hägg och viden samt giva genom sin ljusare grönska och skiftande färgton en behaglig omväxling åt den mörka, stämningsfulla, men kanske något dystra barrskogen. På så kallade tallmoar, där jordmånen är mager och till större delen utgöres av sand, där skogen vanligen växer gles, utgöres markbetäckningen av ljung, mjölon- och lingonris. Bland örter, som mera allmänt förekomma på dylika lokaler, kunna nämnas åtskilliga gräs, såsom kruståtel (Aira flexuosa), tuvtåtel (Aira cæspitosa) och fårsvingel (Festuca ovina) samt kattfot (Antennaria dioica), skogskovall (Melampyrum silvaticum), gullris (Solidago virgo aurea), lummer (Lycopodium) och örnbräken (Pteris aquilina). Större delen av marken betäckes av lavar, särskilt renlaven (Cladonia rangiferina), samt åtskilliga mossor. Barrblandskogarna och den tätare tallskogen äro ofta uppblandade med enstaka björkar, rönnar och alar, bland vilka blåbärs- och framför allt lingonriset trivas gott och mestadels hava undanträngt ljungen. Bland örter, som dessa skogar företrädesvis hysa, äro hömjölke (Epilobium angustifolium), Linnea, fryle (Luzula), ekorrbärsört (Majanthemum bifolium), harsyra (Oxalis acetosella), flera arter av vintergröna (Pyrola), skogsstjärna (Trientalis europæa) m. fl. samt mossor av släktena Hylocomium och Polytrichum. Granskogarnas underväxtlighet är på grund av den starkare beskuggningen utmärkt av en påfallande enformighet. I mycket visar den för övrigt stor likhet med den, som tillhör barrblandskogen. Där ej gräset är övervägande, betäckes marken av en mer eller mindre sammanhängande, vackert grön matta av mossor, huvudsakligen tillhörande släktet Hylocomium; särskilt gäller detta om äldre granskogar. Här i denna mossrika granskog är det, som blåbärsriset i synnerhet trives och där det når en storlek och frodighet, som man förgäves får söka efter på andra lokaler. Karakteristiska för denna skog äro de vackra ormbunkarna av släktena Polystichum och Asplenium, vilka tillsammans med den mera sällsynta skogsfräken (Equisetum silvaticum) till en viss grad påminna om den yppiga växtligheten i . en tropisk urskog. Granen tyckes för övrigt vara det träd, som,