60 HJ. SJÖGREN Orsaken till att så få rester av de jotniska och inga av de kambro-siluriska berglager, vilka en gång hava betäckt även Värmlands urberg, ännu återstå, är otvivelaktigt den, att sådana sänkningsområden, inom vilka de yngre avlagringarna kunnat bliva bevarade och skyddade mot erosionens inverkan, endast i obetydlig utsträckning förefinnas inom Värmland. Det nämnda förhållandet bereder givetvis åt Värmlands geologiska byggnad en viss enformighet. Direkt ovanpå urberget ligga de kvartära avlagringarna; således omedelbart på den äldsta geologiska bildningen den yngsta, utan någon förmedling av mellanliggande formationer. Värmland utgör därigenom ett i högsta grad typiskt stycke av Fennoskandia: en uråldrig urbergsplatta betäckt med kvartära bildningar. Från de omätliga geologiska tidrymder, som förflutit mellan bildningen av gneisformationerna å ena sidan och den kvartära moränen eller den varviga leran å andra, finnes icke ett spår bevarat. Denna lucka i den geologiska utvecklingshistorien talar dock sitt tydliga språk. Den berättar om erosionsperioder av ofantlig längd, då världshavets abrasion och andra förstörande krafter icke blott raserat de väldiga bergskedjor, som genom de bergsbildande krafterna långsamt höjt sig över havsytan, utan även utplånat spåren av de ur världshavet avsatta avlagringarna; huruledes denna kamp mellan de bergsuppbyggande och de eroderande krafterna fortsatt under flera, efter varandra följande geologiska perioder och huruledes världshavets transgressioner kvarlämnat bildningar, av vilka inom angränsande områden åtminstone rester finnas bevarade; men att till sist de eroderande krafterna trängt så djupt ned, att magmatiska bergarter, ursprungligen bildade på stort djup genom stelning av injektionsmassor i jordskorpans inre eller av magmor på dess undre yta, genom erosionen blivit bragta i dagen.