VÄRMLANDS GEOLOGI OCH GEOGRAFI 61 Värmlands gränser.- Har Värmland naturliga gränser i topografiskt eller geologiskt avseende? En undersökning härav kan lämpligen föregå den närmare betraktelsen av den värmländska jordskorpans byggnad. Gränsen mot Norge. Den västra gränsen börjar i söder vid Stora Le och fortsätter nästan rätt i nordlig riktning till hörnet vid Skillingmark (riksröset 53), varefter den böjer av åt öster. Gränslinjen ligger på ungefär 200 m. medelhöjd. Denna gräns är på intet sätt markerad i topografien; landskapet har samma natur och höjdförhållanden på den svenska sidan som inom Smålenene på den norska. Flera smärre vattendrag, som övertvära riksgränsen, hava sina källsjöar på den norska sidan, t. ex. Langvand, Römsjön, Skjervangen m. fl. Bergarten, västra Värmlands grå, bandade gneis jämte järngneis, är densamma på ömse sidor om riksgränsen, och dess strukturlinjer skära i allmänhet gränsen. Såsom härav framgår, finnas på denna del av gränsen inga förhållanden, som kunna giva anledning till att karakterisera gränsen som naturlig. Detta är i lika hög grad fallet med riksgränsens fortsättning norrut. En topografisk markering av gränsen finnes icke; dess medelhöjd, som stiger mot norr, är mindre än 400 m., ehuru den på några punkter i Södra Finnskoga höjer sig över 600 m. Landets medelhöjd är på norska sidan något, om också obetydligt, högre än på den svenska, vilket medför, att källsjöarna till en del mindre vattendrag, tillhörande Vänerns vattensystem, äro belägna på den norska sidan. Exempel på sådana källsjöar äro Varaldsjön och Mökeren, med utlopp till Glafsfjorden, de tre Rögdensjöarna med utlopp till Fryken; Rottnaälven har även sitt ursprung i Norge, innan den inträder i Värmland i Lekvattnets socken och genom sjön Rottnen når Mellan-Fryken. Längst i norr inträder Klarälven i Värmland efter att hava framflutit mer än 100 km. på norskt område. Flera utpräglade dalgångar övertvära även denna del av riksgränsen. Den betydligaste är den, som länge tjänat förbindelsen