66 HJ. SJÖGREN skrivet av Em. Swedenborg och Benzelstjerna. Det första försöket till en framställning av Värmlands geologiska byggnad och topografi härrör från Daniel Tilas i hans »Utkast till Sveriges Mineralhistoria» [3]). På grund av författarens tjänstgöring som bergstatstjänsteman i Värmland intresserade han sig huvudsakligen för bergslagernas geologi och säger: »Hällebergsarterna i den öfra delen af Wermeland kan jag ej med säkerhet karaktärisera; men i de districter, som under Bergslag är indelt, så består Hällestenen, på de ställen, där icke någon känning af Malmtrakt förefaller, mäst af röd granite». Att Tilas i fråga om bergslagernas geologi skaffat sig en detaljerad kännedom, framgår av hans utmärkta arbete »De värmländska malmfältens system» [2]. Rörande Värmlands topografi är Tilas utförligare. Fången i den tidens åskådning om Seve-bergen såsom en utpräglad bergsrygg, säger han, att »aldrig har en mera passande term ttil denne Riksskiljande landshöjden kunnat lämpas, än det ordet ’?Rygg’», och han förliknar den med »en ryggrad med knotor och tydeliga Refben». Han säger dock, att det är svårt att här finna Sevebergsryggens linje, »efter hela Wermeland alt igenom är upfyldt med både Berg och Dalar», och »endast en liten del har flackländig belägenhet». Ett halvt århundrade efter Tilas blev Värmlands geologi, liksom övriga delars av Sverige, föremål för Hisingers oförtröttade undersökningar. I sin »Samling till en mineralogisk geografi öfver Sverige» [4], (1:sta uppl. 1808), ger Hisinger en kort teckning av bergarternas utbredning inom landskapet. Efter att hava framhållit, att »röd granit (varmed Hisinger förstår järngneis) är omkring Vänern den rådande bergarten», och att den omkring Karlstad »faller tät, men sprucken och fördelad i tjocka, liggande lager», omtalar han hyperitbergen med följande ord: »I Ölme Härads, Väsehärads och södra delen af Nyeds socknar betäckes ofta granitbergens toppar af uråldrig Grönsten». Vidare påpekar han, att »Sydväst från Carlstad till gränsen af Dalsland och på det så kallade Näset är den (— graniten) vågrandigt skiffrig, groft gneisartad, med stående lager». Till sist framhåller han, att »de högsta trakterna, som stöta intill Norrige och Vester-