68 HJ. SJÖGREN rige helt behärskade det geologiska åskådningssättet under förra hälften av 1800-talet, hade han häruti föga framgång. Han utgick från Werners princip, att den »äldsta graniten» skulle utgöra grundlaget för alla bergarter, och betraktade därför graniterna i östra Värmland (Filipstadsgranit, urgraniter o. s. v.) som den äldsta bildningen. Därefter skulle dessas gneisiga varieteter (huvudsakligen röda), som uppträda längs gneisområdets västra gräns, förnämligast i Klarälvsdalen, följa. På grund av förhållandena i västra Värmland låter han den grå gneisen närmast följa den röda graniten och dess gneis samt, såsom yngst bland gneisformationerna, den röda järngneisen. Han ansåg vidare, att såväl kalkstenen som också »det pilbolitiska systemet» (granuliten) voro avsatta i de »stora granitdalarne» och att av dessa båda bildningar kalkstenen vore den äldre, som vilade direkt på graniten och övertäcktes av pilbolitskiffern, ur vilken spetsar och ryggar av kalksten här och var skjuta upp. Det nästa viktigare bidraget kännedomen om Värmlands mineralogi och geologi härrör från en av Värmlands egna söner, Lars Johan Igelström, vilken gjorde utforskandet av sin fädernebygds geologi till sin livsgärning. Född på Yngshyttan vid Persberg av bergsmannasläkt, återvände han i slutet av 1840-talet, efter ett par års anställning vid Bergsstyrelsen i Finland, till Sverige och slog sig ned först på Yngshyttan, där han var bosatt till 1871, då han flyttade till hemmanet Gräs i Sunnemo. Han avled där i maj 1897. Under nära fem decennier var han sysselsatt med Värmlands geologiska och mineralogiska utforskande och offentliggjorde ett stort antal uppsatser och avhand- Fig. 9. Lars Johan Igelström. till