VÄRMLANDS GEOLOGI OCH GEOGRAFI 83 Härefter beskrives malmen på följande sätt: »Malmen stötte mästadels något på grönt och den gröna halten hölts före att wara godaktig, samt bestå af kalk; hvita springor sågos här och där i Malmen af hvit och ren kalk; här fanns klingmalm(?) och Tälgsten i myckenhet. Röda och grofva granater voro ej sällsynta.» Linné omnämner här således de för Persbergsmalmen karakteristiska gångarterna, pyroxen- och amfibolarterna (»den gröna halten»), granaten och kalken ävensom skölarne (— tälgsten). Han fortsätter: »Denna hvita kalk var klar, grofgrynig som ett Salt och tjente till en god Fluss för järnmalmen; fast än kalk, som under tiden fans med rödaktiga ådror, sällan eller åtminstone ej med allmänna processen (=— bränning och släckning) lät bringa sig til kalk-mjöl; men den kalk-arten, som var insprängd med gröna ådror, gaf både et fint kritvitt kalkmjöl och en god fluss.» Det är tydligt, att Linné här talar dels om kalksten (»klar, grofgrynig som ett salt»), vilken lät bränna sig, dels också om dolomit, vilka båda sammansätta stora delar av Persbergsfältets berggrund. En mera detaljerad beskrivning av Persbergsfältet ges av Dan. Tilas 1760 i hans utmärkta framställning av de värmländska malmfältens system [2]. Efter att hava påpekat, att de värmländska malmerna äro grupperade inom vissa malmregioner, vilka åter var och en innehålla flera malmfält, framhåller han, att dessa malmregioner alltid äro omgivna av en grov, röd eller rödbrun granit, från vilken kilar sträcka sig in i malmregionernas bergart, som utgör en »ljust rödaktig hälleflinta». Malmregionerna, omgivna av denna granit, växla i storlek; några av dem äro ej större än 2—3 vanliga utmål, andra åter kunna mätas i mil. Persbergs malmfält tillhör enligt Tilas Yngshyttans malmregion, som också omfattar Jordåsens, Högbergets och Nygruvans malmfält. Gångarten beskrives såsom en mörk, svartgrön »hornbinda», vilken likväl växlar och företer alla de förändringar, som tillhöra »corneus genus». Tilas framhåller, att malmen och gångarten noga följas åt, och att »så länge som hälleflinta härskar kan ingen malm väntas», och att man skall följa »hornbindan», vilken tillika med sina varieteter bildar icke blott den malmförande gångarten utan även sammanbinder de olika fyndigheterna med var-