82 ia HJ. SJÖGREN .Malmer och tekniskt viktiga mineral. Värmland är känt för sitt bergsbruk, vars historia går tillbaka till urminnes tider. Det är dock endast östra delen av Värmland, den del som i det föregående blivit betecknad som granitområdet, vilken lämnat råmaterial till detta bergsbruk och som utgör en del av det gamla »Järnbäraland». Det är redan i det föregående framhållet, att malmerna äro bundna vid granulitområdena, ett förhållande, som redan länge varit insett. Det har senare (av d:r H. Johansson) påvisats, att det existerar en allmän parallellism mellan uppträdandet av de olika kemiska typerna av granulit och de olika malmtyperna, på det sätt, att de typiska skarnmalmerna förekomma tillsammans med sådana granuliter, som äro rika på natronfältspat, under det att kvartsmalmer, liksom också de manganförande malmerna, äro bundna vid kaligranuliter. Denna allmänna regel, som synes hava sin giltighet för hela det malmförande området i mellersta Sverige, gäller enligt nyligen offentliggjorda undersökningar [22] speciellt det värmländska malmdistriktet. Det nära sambandet mellan skarnmalmerna och natrongranuliterna visas av Persbergs, Nordmarkens och Tabergs gruvfält, medan sambandet mellan manganmalmerna och kaligranuliterna illustreras av Långbans, Pajsbergs och Jakobsbergs gruvor. Att detta anmärkningsvärda samband mellan olika malmtyper och deras omgivande bergarter är av stor betydelse för uppfattningen av malmernas bildningssätt, är uppenbart. Av järnmalmerna inom Filipstads bergslag hava Persbergsfältets icke blott varit i tekniskt avseende de viktigaste utan hava även tilldragit sig det största intresset i geologiskt avseende. Redan Linné ger i sin Västgötaresa en beskrivning på det dåtida Persberg [1]). Han säger, att där »bröts den rikaste Jernmalm, som uti godhet täflade med Dannemora, Bitsberg och Norberg». Han redogör först för brytningssättet, som var »mäst med skjutande och sällan med tillmakning», samt visar i en tabell, omfattande åren 1740—45, »hvad Malm, Gråberg och Watten här utur blifvit uppdragit».