VÄRrRMLANDS GEOLOGI OCII GEOGRAFI 85 den röda mikroklingranuliten. De äro i huvudsak järnglanser och åtföljas av manganmalmer, hausmannit och braunit. De mest bekanta av dessa äro Långbans av ålder på en godartad blodsten brutna gruvor; en annan dylik är den för sina sällsynta mineral bekanta, men med avseende på malmtillgången mindre betydande Pajsbergsgruvan. På senare årtionden hava vid dessa gruvor även manganmalmerna tillgodogjorts, sedan, förnämligast genom Igelström, deras mineralogiska sammansättning blivit utredd och under 1870- och 1880-talen deras praktiska betydelse blivit erkänd. Andra gruvor, i vilka manganmalm brutits, äro Kittel- och Mossgruvan inom Nordmarksfältet och Jakobsbergs gruvor i Nordmarks socken. Det kan icke undvikas att i detta sammanhang påpeka dessa gruvors vetenskapliga betydelse, i det att några av dem, särskilt Långbans, Nordmarks, Pajsbergs, Harstigens och Jakobsbergs, måste räknas till de rikaste mineralfyndorter i världen, i det att sannolikt ett större antal för vetenskapen nya och egendomliga mineral blivit upptäckta vid dessa fyndorter än i några andra gruvor. Det var egentligen 1870- till 1890-talen, som utmärkte sig för de rikaste mineralskördarna, men även under senaste åren hava nya, intressanta fynd gjorts. Brattforsgruvan i Nordmarksfältet ådrog sig först mineralogernas uppmärksamhet, då år 1726 på 56 fots djup i en sprickbildning fylld av lera anträffades några vackra stycken metalliskt silver. Fyndet beskrevs i Vetenskapsakademiens handlingar, och en skådepenning präglades av silvret. Det första för vetenskapen nya mineral, som anträffades vid de värmländska gruvorna, var pyrosmalit; det uppmärksammades år 1790 av den utmärkte mineralogen J. G. Gahnin, som, vid undersökningen av en större till Bergskollegium insänd och ännu på Riksmuseet förvarad kristall, genom blåsrörsprov påvisade, att mineralet, jämte andra beståndsdelar, även innehöll klor, en beståndsdel, som genast ådrog detsamma och den fyndort, där det anträffades, ett livligt intresse. Vid Långban började de mineralogiska upptäckterna först senare. En tysk mineralog, Kühnn, hade på 1840-talet undersökt ett från Långban stammande gult arseniat av kalk och talkjord, som undgått de svenska mineralogernas