VÄärmLands GEOLOGI OCh GEOGRaFlI 89 Tälgsten har tillgodogjorts NV om Björktjärn i Töcksmarks socken, där den uppträder som flera parallella, 1—2 m. mäktiga zoner i en hornblenderik facies av den vanligen här gråfärgade gneisen. En mindre betydande förekomst av tälgsten finnes NV om Aborrsjön i norra delen av Gunnarskogs socken. Kvarts- och fältspatbrott lider Värmland brist på, vilket säkerligen sammanhänger med den omständigheten, att sådana serarkäiska graniter, i vilkas omgivningar pegmatitgångar företrädesvis bruka förekomma, endast sparsamt ingå i Värmlands berggrund. Bland de för sin mineralföring kända kvartsbrotten äro redan anförda Åskagens, öster om sjön Yngen, och Långbans, öster om sjön med samma namn. Sannolikt är det även i en pegmatitgång, i vilken den vackraste och i tekniskt avseende mest fullkomliga kaliglimmer, som hittills är känd från svensk fyndort, förekommer. Fyndorten är finnhemmanet Ryggen i Dalby socken. Glimmern förekommer i stora, rätkluvna plattor, men mängderna äro ännu ej undersökta. Topografi och ytrelief. Urbergets bergarter, vilka i det föregående beskrivits, bilda den fasta berggrunden, som man överallt anträffar, när man genomtränger de lösa, kvartära jordlagren. De sammansätta Värmlands berg och höjder och ligga där blottade i dagen eller täckta av ett tunt moräntäcke; de finnas i dälder och på slätterna, ehuru där oftast gömda under en mäktigare betäckning av glaciala leror och fluvioglaciala bildningar. Den frågan uppställer sig nu av sig själv: hur har den nuvarande bergytan inom Värmland bildats? Vilka krafter hava utmejslat bergen och floddalarna eller de otaliga sjöbäcken, i vilkas vatten de skogklädda höjderna spegla sig? Huru har orografien och den för varje del av landskapet egendomliga ytskulpturen utbildats? Det har i det föregående framhållits, att flertalet av de bergarter, som sammansätta urberget, bildats på stort djup under jordytan. I fråga om graniterna är detta allmänt erkänt; dessa hava