VÄRMLAaNDs GEOLOGI OCHh GEOGRAFI gi sammanhängt och även betäckt Värmland, ehuru de sedermera fallit offer för denudation, kan under sådana förhållanden ej betvivlas. Därtill kommer ytterligare den transgression av hittills obestämd ålder, under vilken Visingsöserien avlagrades och av vilken en lämning finnes vid Möckeln i Karlskoga. Det sätt, på vilket den jotniska sandstensformationen förhåller sig till det underliggande urberget, visar, att detta senare vid tiden för avlagringen var denuderat till en nästan alldeles jämn yta, en s. k. peneplain.* En sådan peneplain kallas subjotnisk, för att beteckna att den bildar underlaget till den jotniska serien, eller prejotnisk, för att utmärka, att den är bildad tidigare än de jotniska avlagringarna. På samma sätt kallas den peneplain subkambrisk eller prekambrisk, som utgör det underlag, på vilket de kambriska avlagringarna avsatt sig. Från en sådan subjotnisk peneplain måste man utgå, då man vill förklara reliefen och topografien i det nuvarande Värmland. Med avseende på den topografiska reliefen kan det värmländska landskapet hänföras till tre olika typer, vilka för övrigt äro desamma, som äro utmärkande för mellersta Sveriges topografi i allmänhet. Den första av dessa typer är slättlandstypen, vars natur bestämmes av urbergets nästan jämna och obrutna denudationsyta; den andra typen är det småkuperade låglandet, vars konfiguration huvudsakligen behärskas av spricklinjer och förkastningszoner, efter vilka denudationen verkat. Detta övergår utan bestämd gräns i den tredje typen, där de bestämmande topografiska dragen utgöras av de djupt nedgrävda erosionsdalarna, vilka även de ofta styrts av förkastningszoner [24]. Slättlandstypen träffas längs norra stranden av Vänern och omfattar även den norra delen av denna i två bassänger uppdelade sjö. Slättlandskapen i mellersta Sverige tillhöra uteslutande omgivningarna av de fyra stora mellansvenska sjöarna och utgöra, 1 Med en peneplain (= nästan plan yta) förstås resultatet af en landmassas denudation, sedan densamma fortskridit så långt, att nästan alla ojämnheter försvunnit och att själva ytan genom den fortskridande denudationen bragts ner så djupt, att ingen vidare denudation äger rum.