92 HJ. sSjögrken i likhet med sjöbäckena själva, sänkningsområden, begränsade av förkastningslinjer. Så är fallet även med Vänerns norra bassäng och det tillhörande slättlandet norr därom. Vänern, en av Europas största insjöar, med en areal som nu uppgår till omkring 5,600 km, var under en tidigare period avsevärt större, men dess utsträckning har minskats genom landets olikformiga stigning, vilken var större mot norr. Huvudbassängen, den östra eller norra delen av Vänern, vilken är den del av sjön, som kan räknas tillhöra Värmland, har ett djup, som i allmänhet växlar mellan 20 och 40 m., och i det hela en jämn botten; mot väster, vid stranden av Värmlandsnäs, sänker sig bottnen till ett medeldjup av 60—80 m., och man finner där även det största djupet i Vänern, 92 m. En barriär, som höjer sig till 20 m. djupkurvan, skiljer denna del från den västra bassängen, Dalbosjön [23]. På grund av analogier från andra håll i mellersta Sverige är det otvivelaktigt, att Näsets östra strand motsvarar en förkastningslinje, vilken även gör sig märkbar i terrängen mot norr och kan följas längs Byälvens västra sida till SV om Nedre Fryken. Denna förkastning, som begränsar det nordöstra Vänerbäckenet på dess västra sida, motsvaras av en annan, därmed i stort parallell, bå bäckenets östra sida. Denna följer dock ej den nuvarande strandlinjen, utan löper från Otterbäcken ett stycke inuti landet över Visnum, Kristinehamn och därefter mot NV till trakten av Nyed. Dessa äro de två huvudförkastningarna, som på östra och västra sidan begränsa det nordöstra Vänerbäckenet. Sjön Skagern synes även begränsas av brottlinjer, och den som går fram längs dess östra strand kan följas mot norr längs Letälven och sjön Möckeln till trakten av Loka. Mellan de två nämnda huvudförkastningarna är sänkningsfältet beläget, delvis under Vänerns yta (44 m. över havet), delvis intagande slättlandet norr om Vänern. Slätten ligger helt mellan 50 till 100 m. Det fasta berget utgöres inom dessa gränser av en i stort sett jämn denudationsyta, endast föga förändrad sedan prekambrisk tid. Vid foten av Kinnekulle och de övriga västgötabergen har